VINTERMINNE

Blå kärrhök. Korp. Röd glada. Vinterns handslag är lätt. Ett nyp i Gotlands bleka skinn. Men det är ändå vitt här idag. Även om inte den frasiga isen bär. Och ljusare trots att skuggorna från det bleka solljuset är långa som godnattsagor. 
Den fallfärdiga ladan på Faludden har åldrats med mig. Vi tar ett år i sänder hon och jag. Den saknar nu sina svalor och kommer få längta ytterligare några månader. Ladusvalorna. De snabba med den grekiske gudens röda äpple under hakan. Och hussvalornas blåskimrande svarta och vita sportkostym. 
Sångsvanarna klär i snötäcket. Havsörnen med sina ultrarapida vingslag. En fjällvråk vaktar från sin utkikspost i en björk. Tålamod kamrat. Tålamod. Alltmedan en grupp skator kraxar och kippar som vore de alla patienter på ett sanatorium. De lider av kronisk obstruktiv lungsjukdom KOL eller tuberkulos och har rökt alltför många cigarrer i sina skatliv. Upman. Punch. Claro. Också andra med eller utan maggördel. Så nu sitter de här på rad och hostar. Krax krax krax . Och bryter den kompakta vintertystnaden som annans vilar här. 
Nej. Bomullen över den frusna myren är inte snörök. Det är dimma. Fruset regn. 
Då vi i småskolan fick ett trafiktest utgjorde en av frågorna en undran över när det är svårast att höra bilarna som kommer. Vilken årstid alltså. Jag minns att jag svarade våren eftersom fåglarna då är som ljudligast. Men det rätta svaret var vinter. 
Vilket är så sant. Men jag skulle önska att det var våren. Att jag fick skruva upp volymen på rödhakens silverbäck och trädkryparens högstämda ömma filande på sin miniatyrpiccolo.