TAO OCH RUMMET

Vaknar mitt i en dröm. Om den gamle taoistiske tuschkonstnären som efter att ha målat ett landskap på sin sidenduk, ett tu tre , själv blir en del av bilden. Hur han går längs den ringlande stigen in mellan bergen. Blir allt mindre och mindre och innan sista kröken förbi en bambudunge vinkar milt och vänligt. För att sedan vara borta för alltid. 
Ena hörnet av målningen pryds av en stiliserad panda. Ett annat av en gråaktig liten fågel med ett rödglimrande bröst. Calliope calliope. Naturligtvis. Och jag undrar förstås om också de gamla mästarna i öster hade en så magiskt färgad relation till den kanske blott 14 cm stora fågeln. Som jag. Och som förmodligen många med mig. 
Och inte vet jag längre hur långt sanningen sträcker sig österut. Eller i vilket ögonblick mina försök till gestaltning slår över i ren fantasi. Klär om till dröm i någon valfri garderob. Och om det ens spelar någon större roll. Nej. Egentligen inte alls. 
Vännen Christer är sedan många år finkänslig formgivare. Det han inte vet om böcker är inte värt att veta. Han skriver att jag måste tänka bokligt, arbeta in och tillsammans med rummet. Och jag tror mig om att förstå hans kritik som i grunden är konstruktiv och rentav visionär 
Att resa till Kina. Ja Christer. Du har naturligtvis rätt. Alltsammans är en fråga om att försöka få Tao att samspela med rummet. Där någonstans finns bilderna som jag vill återbörda hem i min slitna packsäck. 
Men hur ska det gå till där i gyttjan och snåren? Den frågan måste jag visst lösa helt på egen hand. Eller fot. 
Arlanda 4 maj 2018