Spanien 20 november 2015

Extremadura alltså. Korkekar, kullar och svarta tjurar. Men kullarna blir berg och sträcker sig bredaxlat en bit över tusen meter över havet. Den röda eller ockra sandstenen ligger i dagen och däremellan vissnade vinstockar, ensamma åsnor, kor, får och hästar. Men mest ingenting - på franska heter det väl garrigue dvs buskmarker som halvöken. 
Motorvägarna lever ett helt eget liv som inte är mitt. Född för avkrokarna och de små grusvägarna som jag är. Nu emellertid i god men scharadbaserad kontakt såväl med mitt lantliga boende som den lilla familjerestaurangen som ska föda mig. 
Ingen förstår vad jag säger med mina språk. Svenska, franska, engelska. Det går däremot bättre med danska men fråga mig inte varför. Men alla är glada och vänliga. Visst ja - än så länge mest röda glador och gåsgamar.