Som ormen i tjusarens korg

       På bilradions samtliga kanaler pratsjunger en man långa, ja mycket långa, entoniga sånger. Den ena efter den andra. Utan ackompanjemang. Då jag varit på väg genom stenöknen i kanske tjugo minuter börjar jag känna mig som kobran i korgen framför ormtjusaren. Märker att jag vaggar märkligt på huvudet och kör på motorvägen med vidöppen gapande mun. Tungan konstigt utsträckt och vajande den också.
 
    Stänger av radion och återgår till mina vanliga och välbekanta grubblerier.
 
    Servitrisen kommer från Nepal. Hon är bekymrad för min skull. Att jag reser utan sällskap. ” -Är du deprimerad sir? ”    ” - Nej. Jag är fågelskådare. ”  Vilket svar inte förefaller lugna henne särskilt effektivt och kanske har hon också rätt. Att vi är ett sorgesamt släkte som hela tiden söker lyckan någon annanstans. Som här nu vid Indiska Oceanen. Där vattnet är närmare trettio grader och salthalten så hög att man flyter som en gummianka uppe på vågorna. Eller som en tordmule kanske. Men sådana finns ju inte här.
 
    Samtliga anställda på hotellet är gästarbetare. Först måste man ha en anställning. Därefter är det möjligt att söka och erhålla ett arbetsvisum för i regel sex månader. Här jobbar därmed människor från Indonesien, Indien, Bangladesh, Kenya, Filippinerna och Nepal.
 
    I bakgrunden finns naturligtvis något slags direktör. Deras porträtt finns att beskåda i entrén där de prisas för sin duglighet och framgång. Dessa båda herrar bär fotsida oklanderligt manglade lakan och traditionell huvudbonad.
 
    Om morgnarna då det ljusnar vid sextiden går matarbussar från Salalah och Mirbat fulla av arbetare ut till de stora vägbyggena. På kvällen får arbetarna uppenbarligen ta sig hem på eget bevåg. De liftare jag tagit upp hittills har alla varit från Bangladesh. Och eftersom de varken talar engelska eller danska har vi försökt kommunicera med charader. Det har gått sådär.
 
     I detta sammanhang kan jag inte gärna undlåta att också servera lite så kallat hederligt skandinaviskt gnäll. Från oss som inte behöver stå ute i vägdammets dunkla hetta tio timmar om dagen.
 
      Ta t ex alla dessa vägbulor som finns här i Dhofar. Avsikten god och välbekant. Problemet är att endast ett fåtal av dem är markerade eller skyltade i förväg. Dessutom är de nästan osynliga för ett obeväpnat öga. De har samma färg som asfalten i övrigt vilket i detta solgass gör att jag upptäcker dem alldeles för sent. Alldeles alldeles för sent.
 
Om fåglarna idag. Inte så många. En och annan häger har jag svårt att bli riktigt klok på. Liksom stenskvättorna. Om jag namnger dem felaktigt är jag förstås tacksam för rättelser som t ex Anders Blomdahl gjorde med en häger häromdagen.
 
Mirbat 7.11 2016