Duggregn. Kina. Änderna jag stöter upp i den lilla ån kväker som de därhemma. Som gräsänder. Men ser helt annorlunda ut. Buskar och träd har en mjuk grön kulör och förutom två visslande taigasångare och en avlägsen transistor med kinesisk musik är här alldeles tyst. 
Nej. Det är det inte. Jag hör också en fiskebåt. Och nu en fasan. Men det är grått som en i blyertsteckning. En småtärna hälsar. Vattnet är alldeles stilla. Det flyger förbi en fågel vars röst jag aldrig hört. 
Och den försvinner. 
Sol över Beijing idag. Men ingenting av den syntes från marken. Ingen sikt. Som en mjölkvit dimma denna smog. Men kön av tunga långtradare ringlade sedan till synes ändlös österut. Hela landet ser ut som en trädgård. Inte finns här ett skrymsle som är outnyttjat. 
Buskar och träd i räta rader. Stora vinodlingar. Bevattningsanläggningar och miltals av 
risodlingar. Närmare kusten industrier. Och industrier. Miltals också av dem.
Kolkraftverk bolmande på rad. Vindkraftverk utan vind. Många kilometer av solpaneler. Där solen 
inte tycks kunna tränga ned. 
Men hav är ju ändå hav. Som hemma. Brisen gör människor vänliga. Och kluckandet sinnet lugnt. 
Märkligast kanske att det som är ovanligt hemma är det vanliga här. Taigasångare, som sagt. Brunsångare och kungsfågelsångare. Sibiriska piplärkor. Men mörkt nu i kväll i regnet. Svårt att fotografera. Och det tilltar…
Kina 5 maj 2018

Såhär låter nästa berättelse. Som jag lyssnar till från en åldrad Zenmästare här på flygplatsen medan barnfamiljerna förtvivlat försöker hålla samman sina liv och pensionärerna tummar på sina boardingkort. 
Att han haft en nära vän. Som efter många år i en enslig grotta i norra Kina. På gränsen till Ryssland och nära Mongoliet. Jo. Fastnade för fåglar. Precis som jag. Och under årens och de veckolånga meditationernas lopp. 
Till sist formulerade han med sin mästares hjälp en evig och egen koan. En övningsuppgift för resten av tillvaron bland oss dödliga. Att bli och från insidan förstå calliope. Vilket innebar allt som en koan skall göra. 
Den innehåller såväl en anekdot om en berömd mästare som en dialog mellan munk och mästare. Och - viktigast - ett spörsmål som medel för att öppna adeptens sinne för Zens sanning. 
Voilà ! För att nu hemfalla åt ett franskt utrop. I brist på ett hemtamt kinesiskt.
Helsinki nu. Finlands nav mot världen. Från min horisont på den orientaliska delen av flygplatsen utgörs destinationerna av Minsk och Osaka. Pyongyang och Beijing. 
De har en annan värld intill sig. Finnarna. Ett exotiskt och svårförståeligt öster. Kyllä. Och kieetos. Som de säger. 
Helsinki 4 maj 2018

Vaknar mitt i en dröm. Om den gamle taoistiske tuschkonstnären som efter att ha målat ett landskap på sin sidenduk, ett tu tre , själv blir en del av bilden. Hur han går längs den ringlande stigen in mellan bergen. Blir allt mindre och mindre och innan sista kröken förbi en bambudunge vinkar milt och vänligt. För att sedan vara borta för alltid. 
Ena hörnet av målningen pryds av en stiliserad panda. Ett annat av en gråaktig liten fågel med ett rödglimrande bröst. Calliope calliope. Naturligtvis. Och jag undrar förstås om också de gamla mästarna i öster hade en så magiskt färgad relation till den kanske blott 14 cm stora fågeln. Som jag. Och som förmodligen många med mig. 
Och inte vet jag längre hur långt sanningen sträcker sig österut. Eller i vilket ögonblick mina försök till gestaltning slår över i ren fantasi. Klär om till dröm i någon valfri garderob. Och om det ens spelar någon större roll. Nej. Egentligen inte alls. 
Vännen Christer är sedan många år finkänslig formgivare. Det han inte vet om böcker är inte värt att veta. Han skriver att jag måste tänka bokligt, arbeta in och tillsammans med rummet. Och jag tror mig om att förstå hans kritik som i grunden är konstruktiv och rentav visionär 
Att resa till Kina. Ja Christer. Du har naturligtvis rätt. Alltsammans är en fråga om att försöka få Tao att samspela med rummet. Där någonstans finns bilderna som jag vill återbörda hem i min slitna packsäck. 
Men hur ska det gå till där i gyttjan och snåren? Den frågan måste jag visst lösa helt på egen hand. Eller fot. 
Arlanda 4 maj 2018

Calliope. Den främsta av de nio muserna inom grekisk mytologi. Sorgesångens – elegiens – och kärleksdiktens musa. Som fågel iklädd en vagt brun och grå skepnad med bjärt kontrasterande rubinskimrande halssmycke. 
I många bemärkelser en eftertraktad bekant. En av hennes söner var Orfeus. Sångernas gud och beskyddare. Men samtidigt mannen som efter att han hämtat sin älskade Eurydike från underjorden inte kunde låta bli att vända sig om för att beundra henne. 
Vilket förde henne tillbaka för evigt. Till underjorden. Med följden att Orfeus – Calliopes barn – sedan skulle leva ett liv fyllt av skam och skuld. Vilket kom att försätta honom i den djupaste djupa melankoli. Och helt förlora sin självaktning.
Hon. Calliope i fågelskepnad lever emellertid vidare på Guds gröna. Häckar gör hon i ett brett område från Sibirien i väst till Japan i öst. I nordliga skogar med riklig undervegetation. Någorlunda som dess nära släkting blåhaken. Fjällvärldens näktergal.
Det finns tillfällen då rubinnäktergal dyker upp långt västerut. Enstaka felflugna fåglar har dykt upp på de brittiska öarna. Någon också i Norge, i Danmark och övriga Europa. Men hittills aldrig i Sverige. Ja. Kanske ändå. Men inget fynd som anses tillräckligt väl dokumenterat.
Så calliopen hägrar fortfarande för fågelskådarna i vårt land. Någon kommer att bli först medan flertalet av oss aldrig får en chans.
En annan vinkel som gör den eftertraktad är förstås att den ska vara så skygg. Gärna hoppa omkring på marken under växtligheten. Ogärna visa upp sig. Väldigt ogärna. Vilket i sin tur leder till ännu en air av otillgänglighet. Av längtan rentav. Hos en del av oss.
Och som den sjunger! Om nätterna…
Visby 2 maj 2018

Och i kväll. Lars Gullin. Visby hotell. Med en liten skara unga musiker. Jazz. Som en blomma från förr . Men hela det mjuka och vilsna från den slitna musikaliska gotlandssonen. Som fågelsång. Som en del av min egen horisont. Inte vet jag nu. Eller kan jag urskilja. Om det är en skärfläcka eller en trombon. Trumpet kanske. Eller bleckblåset från en storspov. Eller möjligen altsax. 
Inte gjorde han mycket mer här på ön än att han föddes i kustsocknen Sanda lite åt söder. Lars Gullin. 
Och inte levde han heller ett alldeles enkelt liv. I denna fantastiska musikalitet med drag av folkmusikaliskt vemod och bebop. 
- Ge mig en sax! En baryton för helvete! Och en dos morfin. Annars orkar jag inte.
- Inte nu Lasse. Det går åt helvete hur som helst. 
Inte kan jag tro annat än att Lars Gullin fann sitt första spjärn emot livet och ljudbilderna hos våra gemensamma vänner. Strandskator. Skärfläckor. Rödbenor. Ejdrarnas kluckanden. Östersjöns tjat i november och lika påfallande tystnad i maj. 
Att lyssna till honom ikväll. Det blir så likt gårdagskvällen på Faludden. Fem meter från havet. Lika kort blir avståndet till Gullins baryton eller klarinett. Så fåglarnas orkester. Och mänskornas musik. De tvinnar sig samman som till ett enda rep som en sedan länge död fiskare glömt i strandlinjen. På Faludden. Eller nedanför Sanda. Förmodligen i den lilla viken vid Vivesholm. Du vet den där den ruttnade tången sköljer upp även en varm augustidag.
Visby 30 april 2018

Lever gör jag nu helt och hållet i vårfåglarnas partitur. Deras stolpigt uppsatta notblock. Visslingarna. Och de auditiva krumbukterna. En ton här. Ett vibrato där. Rödbenans hela repertoar i ett enda brutalt sjok. Allt ifrån hennes spikraka vissling via varningsrop till det rullande och flödande spelet. Enkelbeckasinens dova myggsurr i en bisats därefter.
Strandskatan som aldrig slutar att knacka på den mest slutna dörr med sina påträngande taktfasta rop. 
Inne är jag nu. I fåglarnas vokala värld. Som erbjuder en minst lika lockande stig som någonsin deras fjäderdräkter och prål för ögat kan göra. 
Musiken som jag aldrig vågat benämna som just sådan. Nej. Visst har de läten kamrat. Men nog är det långt till Mozart och Ligeti.
Och solen håller nu på att gå ned. Upp stiger den i morgon 05.01. Den 30 april. Då jag kommer hålla andan för morgonens konsert. Ja. Än så länge är det kvällens. Silvertärnor skriar stolta sittande på grå stenar strax utanför strandkanten. Parar sig för fulla muggar medan de större gravänderna hukar och knarrar och tofsvipor två och två bevakar sina nykläckta ägg
med det där bråkigt och barnsligt kvidande lätet som har det sitt ursprung i en plastleksak från Buttericks. 
En flock vitkindade gäss skäller avlägset då de lyfter eftersom en gammal och vitstjärtad havsörn glider förbi över dem . De blir fler och fler. Efterhand kanske tiotusen fåglar som förmörkar kvällshimlen. I samma ögonblick som småtärnorna kivas över stranden. Och viporna leker tafatt orkestralt i hägnet av storspovarnas så allvarliga jubeldrill. 
En afghansk pojke ringer från Sicilien och berättar att han är rädd då han sover ensam på gatan. 
Ljuset ikväll är så vackert. Släpande kanske vi kan säga. Det kommer bli en kall natt. Och meteorologerna varnar för att den loja vinden ska vrida till hård nordost. Fan trot. 
Jag samtalar lite med skärfläckorna. Vi är inte överens om allt. I fråga om världsläget kan de vara så blåögda. Somliga av dem har lagt ägg. Andra väntar. 


​Faludden 29 april 2018

Haubjärga bodar. Två ringtrastar flyger upp längs stenmuren. Ett par av de fåtaliga rödspovarna spelar på sitt kväkande manér inåt ön. De har nått sin slutgiltiga destination för våren. Ringtrastarna har å sin sida långt kvar. På väg, som de kanske är, mot Handöl. Du vet den lilla byn på kanten av fjällen i västra Jämtland. Där de har sitt sommarviste i den djupa ravinen innanför fabriken. Den som bröt och formade täljsten. Där kan vi senare i år lyssna till deras sorgklingande sång. Med ravinens branta väggar som förstärkare och klanglåda. På trastars vis men med färre och ödsligare toner. En sång som knappt hinner börja innan den slutar. Säkert finns något begrepp för detta inom klassisk musik. 
Rödbenorna tjattrar. Gravänderna knarrar som gamla trimmade mopeder. Solen värmer fortfarande över ryggen . FN:s säkerhetsråd sitter på den skånska landsbygden och diskuterar Syrien nu i dagarna. Jag spelar upp rödspov i motvinden men får naturligtvis inget svar. De har sitt eget liv. En enkelbeckasin släpper däremot taget högt uppe. Störtar sig ned med vibrerande stjärtpennor. Det lite kusliga ljudet följer efter som dånet från ett flygplan som släpar långt efter ljuset. Som en svans av bara ljud. Surrande dovt och mystiskt. 
Jag har hört att det i alla fall teoretiskt skulle gå att framkalla denna märkliga sång genom att fästa en av enkelbeckasinens yttre stjärtpennor i ett snöre. Och rotera hastigt ett visst antal varv per tidsenhet. Men inte tror jag att någon mänska lyckats. Och frågan är hur männen och fåtalet kvinnor på Österlen ska kunna närma sig varandra. 
Alltmedan splitterbomberna trasar sönder oss. Ja. Det måste finnas gränser, tänker jag, på hur illa vi förmår behandla varandra. Men historien sufflerar elakt att sådana saknas på lagret. 
Fortfarande värmer solen denna aprilkväll. Jag övernattar några meter från havet där jag känner mig trygg. 
Tänker på Kina. The Peoples Republic . Dit jag reser om en dryg vecka. Med visum och dollar i fickan. Dem jag ska möta har propsat på just Trumps valuta. Vilket ju känns märkligt och avigt. Kameragrejorna också förstås. Men just inget annat. Reser dit med de finska vännerna Minna och Markus för att fotografera västpalearktiska fågelarter som annars är svåra att hitta. Flera locustella. Annars helt omöjliga. Acrocephalusarter. Phylloscopus förstås. Som brunsångare, nordsångare med flera. Guldtrast borde inte vara omöjlig. Men målet framför allt annat är naturligtvis calliope. Rubinnäktergal. 
Fågeln vi alla drömde om att fånga en disig och ljum septembermorgon för många år sedan på Ottenby fågelstation. Och som fortfarande inte ertappats i Sverige. 
Österns illrött blinkande stjärna i bjärt kontrast till dagens så tragiskt brustna hjärta i den politiska världen. 
Haubjärga bodar Gotland 21 april 2018

De små gässen väsnas. De vitkindade. Som samlas här på sydöstra Gotland nu fram till de första dagarna i maj. För att äta upp sig. Beta. Nu idag kanske inte fler än några hundratal hör jag de ändå kackla då solen gått ned. Gässens milda skällanden. Havets vågor. Och all den övriga tystnaden. 
De närmaste dagarna och veckorna kommer de bli alltfler. Från hundratal till tusental. Småningom kanske hundratusentals av de rundnätta och kortnäbbade. Som samlades de alla här inför den sista färden. Flykten upp mot Novaja Zemblja. Ja. Precis så är det. 
Jag har pratat med dem. Med gässen. Och tidigare berättat om hur avancerade de är rent ideologiskt. Alla rådskommunister i Rosa Luxemburgs anda. Och de känner så väl till Klara Zetkins politiska författarskap. 
Så vi är och kan vara nära vänner. Jag och de vitkindade. Eftersom vi har samma vision av framtiden. Likartade drömmar. 
För mig är det skönt att ha dem här i natt. Allting är ju inte så enkelt för varken en gås eller människa. Men gemenskapen behöver vi alla. Både du och jag. Att ingå i ett sammanhang. Många och kanske flertalet av oss behöver ett socialt rum. Något som är just mig väldigt främmande. Jag. Ja. Som har har mitt liv med gässen. Och de andra bevingade kamraterna.

På dagen sitter berguvhanen idag uppklättrad i berget. Klippans gigant ser ut som en hamnsjåare med hängande alltför stora och trasiga kläder. Men ögonen är alldeles röda. Eldfängda. Vilket egentligen är fågelns iris. Pupillen i centrum är svart som natten. 
Den vrider och vänder på tofsarna allteftersom. Beroende på graden av vaksamhet eller avspänning. Men också i takt med den ymnigt snötyngda vindens kast och rörelser. 
Vinter nu trots slutet av februari. Inom några veckor skall uvarna lägga sina runda vita ägg i den fortfarande snöiga klippskrevan som är deras boplats. För att hinna i tid reder de gärna boet i en sydsluttning. Där töar det tidigast om våren. 
Nu bara hanens rop inifrån grandungen. På lite avstånd uppfattar jag bara hans djupa första stavelse. Om det inte var för basen skulle det då istället kunna vara dess mindre släkting. Hornuggla. Som sjunger med enstaka ho upprepat med några sekunders mellanrum.
Idag kommer en gammal kungsörn förbi. Uven tystnar av någon anledning. Örnen glider vidare i snövädret.

Vitt dis. Vinterns sömmerska har sytt ihop hav och himmel i en osynlig söm. Hoburgen sydost åtta dålig sikt och snödrev, Herrvik sydsydost elva snöblandat regn. Så kanske det låter då sjörapporten bokstaverar sig fram över kusten med sin lågaffektiva röst. 
Det är de stora rovfåglarnas tid. Att vakna efter mörkret. Örnarna. En havsörn flyger ack så långsamt nära nog flegmatiskt lågt över vattenlinjen. Slår efter en vigg som simmar undan. En annan uppe i skyn ropar med sin klena stämma. Ja. Märkligt är det. Så stora fåglar med så svaga gälla röster. 
Medan kungsörnarna leker i vinden.