ÖKENBREVET

Minns att Göran Tunström skrev en vacker roman som han gav denna titel. Ökenbrevet. Sorgsen och kanske vemodig tror jag att den var. Och att det passade mig just då. Men inte minns jag något enda om själva berättelsen. Däremot att omslaget pryddes av en ödslig målning signerad Lena Cronqvist. Jag tror den visade en död djurkropp liggande i en öken någonstans.

Så kan det vara. Här i öknen. Jag ser ett och annat dött djur längs min rutt. Åsnor. En get. Eller hundar. Som i den sorgfälliga bristen på gamar i den obarmhärtiga torkan och solen mumifieras långsamt med grinande käkar.

Sandöknen. Ash Sharqiyah. Några mil ut i beduinernas land. Jag kör längre och längre ut bland dynerna med guideböckernas varningar knackande emot mitt sköra skallben. 

” Lämna vid Gud aldrig den asfalterade vägen. Vad som helst kan hända. Det kan dröja veckor innan någon finner dig därute bland dyner och dromedarer. ”

Som mumie kanske.

Tänker att jag ändå måste få se och hitta någon enda fågel härute i sanden innan jag kan vända. Och nu har jag visserligen hyrt en stor och fyrhjulsdriven bil men sanden blir allt lösare. Bilen får kämpa. Men ännu inte som i en morotsåker i Källunge i november. Det får bli min referens. Säger till mig själv att jag måste vända så fort det börjar skvätta morötter från bakhjulen.

Men det gör det inte. Och till sist då jag stannar och tänker på saken får jag sällskap av en liten grupp fåglar. Och nu är vi långt ute i sandöknen.
Några dvärglärkor. En isabellastenskvätta. Och ett par svartkronade finklärkor.

Hinner få några bilder innan en annan bil plötsligt stannar intill och skrämmer bort mina flygande vänner. En beduinfamilj. Där den äldre helt tandlösa kvinnan vill sälja sitt hantverk. Och jag naturligtvis inte kan vara sur och arg utan plockar ut några armband och en vacker duk. 

Så det finns människor också här ute. I sanden. Och kanske skulle jag därmed i alla fall inte behöva ligga i veckor. 

Beduinernas kvinnor har för övrigt en helt annan frihet än de muslimska. Om du bokar en halvtimmes dromedarridning eller en tur med fyrhjulsdriven bil i sanden av dem. Ja. Då kan guiden precis lika gärna vara en kvinna som en man.

Det är bara för sanden som beduinkvinnorna behöver dölja sina anleten. Inte för något annat. Och inte för män.

I huvudstaden Muscat såg jag enstaka men dock muslimska kvinnor som inte dolde sina ansikten. En del av dem bar t o m färgglada klädedräkter. Men så fort jag lämnade huvudstaden försvann alla kvinnor. Trots dagar av resande har jag knappt sett en enda kvinna. Och det fåtal som ändå dykt upp har dolt sig helt och hållet. I regel med svarta dok över ansiktet.

Samtidigt myllrar det av män och pojkar överallt. Och detta är något som jag aldrig kommer kunna förlika mig med. Det blir väldigt konstigt. Obekvämt. Och upprörande förstås.

Förutom att jag undrar hur kvinnorna har det och vad de utsätts för går mina tankar till männen. Vad får en ung man här för bild av det andra könet egentligen. Hur formas hans bild av flickor och kvinnor. Och vilka följder får detta.

Ja. Idel frågor. Men som vanligt har jag inga svar.

Jag läser i en rapport från Regeringskansliet. Där skriver man att Oman anses ligga i framkant beträffande kvinnans ställning i regionen. 
Och man tillägger detta såsom ett avgörande framsteg:
” Minimiåldern för att arbeta som kameljockey har höjts till 18 år. ”

Bilad Bani Bu Ali. Plötsligt glider en tofsbivråk upp över en rad små butiker. Barber shop for men. Womens tailoring. Food stuff. Och Coffe shop. 

Oväntat såhär mitt ute i torkan. Men desto roligare förstås. En spännande östlig rovfågel som nomalt inte ska finnas här. Och som jag tidigare utan större framgång spanat efter bland
hundratusentals andra rovfåglar i Batumi. Vid Svartahavskusten i Georgien.

​Ras al Hadd 28 november 2017

Svartkronad finklärka Black-crowned finch lark

Tofsbivråk Crested Honey Buzzard