MURKRYPARE KANSKE

​          Ja. Det är inte många fågelarter som lockar så mycket mer än andra. I alla fall inte fotografiskt. Blott en handfull av de europeiska. Förmodligen inte fler än att jag kan räkna dem på mina tio fumliga fingrar. Eller tår. 
Några av dem för deras exotiska framtoning. Blåkråka förstås. Sommargylling kamrat! Och härfågel - fågelvärldens indianhövding. 
Andra lockar med sin otillgänglighet eller kanske sällsynthet. Jaktfalk. Styrka och kraftfullhet. Snabbhet. Avlägsenhet och sårbarhet. En riktigt Jungiansk arketyp för släktet rovfåglar. 
Ugglorna förstås. Nattens ögon och öron. De alldeles tysta kamraterna som lever sitt eget liv bortom vanliga rullgardiner och omsorg. 
Fjällugglans citronvassa iris. Lappugglans maklighet som en förlängning av långskägg. Den sällsynta laven longissima som bara kan växa i orörd och urgammal skogsmark. Där granarna hukar över troll och fä som århundraden av ålderdomliga farbröder och mostrar.
Och så fjärilen i berget. Purpurrött. Eller är det blod? Svart. Vitt. I dess dräkt. Där den hoppar och kryper på lodräta klippstup flera tusen meter upp från de grönskande dalarna långt där nere. 
Svår att se. Hopplös att få möta på nära håll . 
Till råga på allt både ovanlig och skygg. 
Murkryparen förstås. Tichodroma muraria. Den enda arten i sitt släkte.
Som jag förgäves sökt efter i Pyrenéerna. Där det annars händer att de söker sig ned till högt belägna byars murar och kyrkor om vintrarna. På jakt efter spindlar och andra insekter som överlever kylan och vindarna där nere . 
I vintras sökte jag med Jaume efter arten i Spanien. Men sökandet var förgäves.
Inte finns det heller någon som lyckats erbjuda besök och sällskap till en häckplats. Det är helt enkelt alldeles för svårt. 
Otillgänglighet och skygghet ställer till. Men det sägs att arten om vintrarna går att finna i Kaukasus. Att den också där drar sig nedåt sänkorna då snön ockuperat bergskedjan. Och att det kanhända är lättare att komma nära fågeln där bland Europas allra högsta toppar . 
Elbrus. Med systrar och bröder. Där snömängden är som allra störst på kontinenten. Och Kazbek. Den numera tysta vulkanen där Prometheus hölls fjättrad så att en örn kunde leva på att äta och hacka på hans lever. 
Tills Herakles kom som befriare. Genom att skjuta den vackra fågeln med en pil.
Och det räcker mer än väl. För att jag ska finna det meningsfullt planera en resa dit om vintern. 
Alltså åter till Georgien. 
Visst kunde jag valt Ryssland eller Azerbadjan. Men att återvända till Tbilisi som utgångspunkt känns enklare. Jag vet hur det ser ut. 
Att ingenting är självklart . Att bilbälten är en saga. Och att en georgisk frukost med fördel kan innebära stekt lever och njure, pulverkaffe och vodka tillsammans med skitbilliga ryska cigaretter.
Utan filter.

Så nu planerar och drömmer jag. Och säger bara detta. 
Murkrypare. 
Kejsarörn 
Större rosenfink 
Och kaukasisk orre
För att nu inte nämna
Snöleoparden Eller är det den vanliga leoparden
Men de saknar ju vingar …
Östersund januari 2016  www.fagelnsblick.com