MED SKATORNA

Inte är klockan just mer än sex på morgonen. Men det är redan hett. Svetten rinner. En svartbrynad rörsångare sjunger. Och det gör den mer lekfullt, mer varierat, än rörsångarna därhemma. Med kvitter och fart. Men annars i samma raspiga tonläge. Och lika dold i fjorårsvassen.
Fågelskådning. Eller i ännu mycket högre grad fågelfotografering innebär en oändlighet av väntan. Oceaner av att ingenting sker. Ibland mer som ett tillstånd än en aktivitet. Just nu t ex väntan på att en tjackande brunsångare i busken här framför skall visa upp sig. Ja. 
Så till den grad att själva fotograferandet efterhand försvinner vid horisonten. Din egen. Och havets. Om det så är Östersjöns eller, som nu, detta Gulas. Och där någonstans vet jag inte längre om jag bedriver naturstudier längre. Eller om jag snarare är på väg kliva in i min egen taoistiska tuschlavering. Längs den lilla stigen. Ja. Du vet. Och vika av bakom körsbärsträdet. I min fotsida grå munkdrapering.
Bleke nu. Ett skönt eller vackert eller kanske ännu hellre talande ord. Bleke. Säger jag högt för mig själv här i nordöstra Kina. Men skatorna bara skrattar åt mig och mina försök. Påstår att jag är en föråldrad romantiker. Att sådana som jag borde stoppas upp och hållas på museum. Ok. Säger jag. Vi kanske får sitta där på varsin gren ni skator och jag. Tråka ut besökande högstadieklasser på löpande band. Efterhand dofta malmedel. Vänta på undergången tillsammans.
Men. Ja. De är sköna de här vännerna. De svartvita långstjärtade och kraxande skatorna. Som finns nästan överallt. Och som har ett slags mild och galen humor som jag älskar. De är t ex i likhet med mig själv väldigt förtjusta i Erik Beckman. Han den konkrete poeten i Prästmon. Som är en av mina ledsagare i livet.
Så vi har mycket gemensamt. 
Massor att prata om. Denna väldigt varma kinesiska morgon.
Skatorna. Och jag.


​18 maj 2018 fortfarande Kina