Lever gör jag

Lever gör jag nu helt och hållet i vårfåglarnas partitur. Deras stolpigt uppsatta notblock. Visslingarna. Och de auditiva krumbukterna. En ton här. Ett vibrato där. Rödbenans hela repertoar i ett enda brutalt sjok. Allt ifrån hennes spikraka vissling via varningsrop till det rullande och flödande spelet. Enkelbeckasinens dova myggsurr i en bisats därefter.
Strandskatan som aldrig slutar att knacka på den mest slutna dörr med sina påträngande taktfasta rop. 
Inne är jag nu. I fåglarnas vokala värld. Som erbjuder en minst lika lockande stig som någonsin deras fjäderdräkter och prål för ögat kan göra. 
Musiken som jag aldrig vågat benämna som just sådan. Nej. Visst har de läten kamrat. Men nog är det långt till Mozart och Ligeti.
Och solen håller nu på att gå ned. Upp stiger den i morgon 05.01. Den 30 april. Då jag kommer hålla andan för morgonens konsert. Ja. Än så länge är det kvällens. Silvertärnor skriar stolta sittande på grå stenar strax utanför strandkanten. Parar sig för fulla muggar medan de större gravänderna hukar och knarrar och tofsvipor två och två bevakar sina nykläckta ägg
med det där bråkigt och barnsligt kvidande lätet som har det sitt ursprung i en plastleksak från Buttericks. 
En flock vitkindade gäss skäller avlägset då de lyfter eftersom en gammal och vitstjärtad havsörn glider förbi över dem . De blir fler och fler. Efterhand kanske tiotusen fåglar som förmörkar kvällshimlen. I samma ögonblick som småtärnorna kivas över stranden. Och viporna leker tafatt orkestralt i hägnet av storspovarnas så allvarliga jubeldrill. 
En afghansk pojke ringer från Sicilien och berättar att han är rädd då han sover ensam på gatan. 
Ljuset ikväll är så vackert. Släpande kanske vi kan säga. Det kommer bli en kall natt. Och meteorologerna varnar för att den loja vinden ska vrida till hård nordost. Fan trot. 
Jag samtalar lite med skärfläckorna. Vi är inte överens om allt. I fråga om världsläget kan de vara så blåögda. Somliga av dem har lagt ägg. Andra väntar. 


​Faludden 29 april 2018