KVÄLL MARS

Inte är det särskilt ofta. Nej. Som det är så här stilla ute på ön. Ett dun från en berguv skulle segla rakt ned. Vingla till en smula men inte mer. Ett tunt täcke snö. Bara som ett lakan över klinten. Och en dagsmeja lika återhållsam som ödmjukt bedjande. Det här är uppe på klinten. Nedanför står den allvarliga tallskogen med stumma kronor. Snart bara siluetter emot solen som kryper ned i nästa havsvik. 
Långt bort slår sig en ung havsörn ned i toppen av en hög tall. Och blir genast uppvaktad av korpar. Svartrockarna som ser och hör allt som sker. 
Det blir lite disigt över vattnet. Som om någon farit fram med ett suddgummi. Berguvarna är tysta nu men jag hörde tidigare hannen skälla som en trut några gånger. I en undran förmodligen över vad jag gör här som besökare.
De borde ju känna mig. Jag har ringmärkt deras ungar under åratal. Hälsat på dem och bugat så många gånger. 
Solen nu som en blodapelsin i käften på vem som helst. Illröd. Blodröd. Törstande. Den ska nu bara rulla ned bakom tallarna för att försvinna. Ses i morgon kamrat.