Klippörn

Jabal Samhan. Bara namnet. Kanhända en trollformel ur ” Tusen och en natt ”. Där prinsessan i sin förtvivlan tvingas vidare i berättandet för att överleva.
Högst upp längs Dhofarbergens klippkant nu. Nattens mörka kjolar dansar bort i en långsam tango. Aningen stela. Med högburna huvuden. Solskivan som stiger ur Indiska Oceanen är blodröd som djävulens hjärta. Om hen nu har något. Brinnande.
Och här råder andäktig tystnad. En kortstjärtad korp är förlorad i diset. Tyst som vore den redan död och bara en siluett utan anspråk. På denna muslimska böneplats precis mellan himmel och hav. 1300 meter upp just här. Topparna högre. Men bönemattan skitig och ihoprullad. Lika bra eftersom jag inte vet hur den ska användas.
Det blir allt varmare. Jag delar min frukost med Sinaiglansstararna. De är särskilt intresserade av ett plommon. De kommer fler och fler och allt närmare. Kan snart matas ur handen men ratar apelsinerna i förstone.
De visslar så hemtrevligt. Två meter framför oss stupar klippan ned kanske 800 meter. Och ännu inte en vindpust. Om en timme eller så borde emellertid uppvindarna singla slant. Då kan klippörnarna glida ut i lufthavet utan ett vingslag. Bäras av vinden från havet. 
Verraux´s eagle. Klippörn på svenska. Häckar lokalt i den arabiska halvöns bergskedjor men är överallt ovanlig. Svårtillgänglig. Nyckfull. Vacker och säregen. Den har allt som ger en fågelart nimbus och aura.
Jag väntar från soluppgången. Det går tre, fyra och sex timmar. Och jag tänker hela tiden att om jag har riktig tur så lättar en örn mot solen och vinden från en näraliggande klippa när som helst. Då solvärmen och Oceanen i skönt samspel med den lodräta klippan bildar pålitliga uppvindar. Bekväma för en klippörn eller två.
Efterhand och ganska snart börjar det också fläkta. Korparna rasar av och an i lufthavet. En berberfalk glider hastigt förbi åt öster utan ett vingslag. Två unga stäppörnar likaså. Och vid det här laget har bergets nattliga kyla bytt om till förmiddagens alltför varma kostym.
Efter sex timmars väntan hänger för ett ögonblick en klippörn mot himlen längre bort. Ganska långt bort. Ögonblicket därpå dyker den rakt ned några hundra meter och försvinner från min blick. 
Jag vandrar till klippan där jag tror att den dök. Det börjar bli riktigt varmt och min vana trogen får jag brottas med lusten att hoppa vid sidan om rädslan att falla. Ebba Grön skulle då kunna göra en ny slagdänga. Denna gång med 800 meter.
Ingenting tycks ske då jag väl är framme och suttit en god stund med avgrunden på armlängds avstånd. Men i en av den motsatta klippans nischer i berget är det lite mörkare. Inte bara ockra av sandsten. En klippörn. Mycket långt bort. Två stycken. Och efterhand inser jag att den ena fågeln är en hane som sitter längst ut på kanten medan honan innanför äter på ett byte hon förmodligen fått som uppvaktning. Så löper bara ett par minuter innan de parar sig i hägnet av 800 meter lodrät sandsten. 
Långt bort. Flera hundra meter.
Om en ändå kunde flyga!
3.11 2016

Revhäger

Revhäger