KINA

Duggregn. Kina. Änderna jag stöter upp i den lilla ån kväker som de därhemma. Som gräsänder. Men ser helt annorlunda ut. Buskar och träd har en mjuk grön kulör och förutom två visslande taigasångare och en avlägsen transistor med kinesisk musik är här alldeles tyst. 
Nej. Det är det inte. Jag hör också en fiskebåt. Och nu en fasan. Men det är grått som en i blyertsteckning. En småtärna hälsar. Vattnet är alldeles stilla. Det flyger förbi en fågel vars röst jag aldrig hört. 
Och den försvinner. 
Sol över Beijing idag. Men ingenting av den syntes från marken. Ingen sikt. Som en mjölkvit dimma denna smog. Men kön av tunga långtradare ringlade sedan till synes ändlös österut. Hela landet ser ut som en trädgård. Inte finns här ett skrymsle som är outnyttjat. 
Buskar och träd i räta rader. Stora vinodlingar. Bevattningsanläggningar och miltals av 
risodlingar. Närmare kusten industrier. Och industrier. Miltals också av dem.
Kolkraftverk bolmande på rad. Vindkraftverk utan vind. Många kilometer av solpaneler. Där solen 
inte tycks kunna tränga ned. 
Men hav är ju ändå hav. Som hemma. Brisen gör människor vänliga. Och kluckandet sinnet lugnt. 
Märkligast kanske att det som är ovanligt hemma är det vanliga här. Taigasångare, som sagt. Brunsångare och kungsfågelsångare. Sibiriska piplärkor. Men mörkt nu i kväll i regnet. Svårt att fotografera. Och det tilltar…
Kina 5 maj 2018