Kanske brushanar

 Lekande fåglar. Två ord som naglar fast sin egen skönhet. Och fyra olika fågelarter i Skandinavien. Skogshönsen tjäder och orre. Vadarna dubbelbeckasin och brushane. På Gotland har vi i stort sett bara brushane men det räcker långt. 
     Visst är skogshönsen sköna med sina sisningar och bubbel. Dubbelbeckasinernas tunna knäppanden under midnattssolen på en starrbelupen fjällsida. Visst. Men inget är så fascinerande och hemlighetsfullt som brushanarnas knäpptysta kamper.
       Inte ett ljud. Men desto mer av skådespel. Och i takt med att arten gått tillbaka dramatiskt förstärks auran av otillgänglighet. Ja. Längst ute på myren håller de hus. Där inte tuvorna längre bär och där stövlarna ohjälpligt fylls med lerigt vatten. 

Jag prövade härute i går kväll. Förgäves. Inte ville de komma i närheten av mig där jag låg med underkroppen sträckt ut i vattnet och kameran på en tuva. Sen höll försommarnattens kyla på att äta upp mig. Det var som 
om Mårran plötsligt passerade så fort solen gick ned.  
    Nytt försök idag. Berett mig ett läger nu så att jag hjälpligt kan övernatta om det behövs. Det är nämligen kvällar och tidiga morgnar som sagorna vecklar ut sina vingar och ljuset är som vackrast. 
     I själva verket handlar allt det här om just ljus. Det är i skiftande ljus som förvandlingen sker. Du vet från intetsägande platt fotografi till trolldom och magi.  

        Än så länge i denna eftermiddagshetta hör jag bara sången från en tofsvipas vingslag. Tjoff tjoff tjoff eller något sånt. Och rödbenor som spelar. Men det är nu den allra lugnaste tiden på dygnet då både folk och fä mår 
bäst av sina respektive siestor.  

        Förklädnaden verkar i alla fall fundera idag. En skedandhane ligger här nära och spanar. Ett par tofsvipor har slagit sig ned till synes i godan ro en handfull meter framför mig. Så nu. Ja. Nu är det som vanligt väntan som står uppskriven i min kalender för resten av dagen. 

Klockan nu närmare nio. Solen har krupit ned bakom tallbården och ingenting har hänt. Det är den vackraste försommarkvällen
i mannaminne. Jag vet inte vad jag ska tänka. Eller kanske inte. Kanske är det ändå bäst att låta bli. Som vanligt. 

Det finns en tid på dygnet då alla fåglar är tysta. Och det är nu. 
​

.