RESAN EFTER CALLIOPE. RUBINNÄKTERGALEN.

Calliope. Den främsta av de nio muserna inom grekisk mytologi. Sorgesångens – elegiens – och kärleksdiktens musa. Som fågel iklädd en vagt brun och grå skepnad med bjärt kontrasterande rubinskimrande halssmycke. 
I många bemärkelser en eftertraktad bekant. En av hennes söner var Orfeus. Sångernas gud och beskyddare. Men samtidigt mannen som efter att han hämtat sin älskade Eurydike från underjorden inte kunde låta bli att vända sig om för att beundra henne. 
Vilket förde henne tillbaka för evigt. Till underjorden. Med följden att Orfeus – Calliopes barn – sedan skulle leva ett liv fyllt av skam och skuld. Vilket kom att försätta honom i den djupaste djupa melankoli. Och helt förlora sin självaktning.
Hon. Calliope i fågelskepnad lever emellertid vidare på Guds gröna. Häckar gör hon i ett brett område från Sibirien i väst till Japan i öst. I nordliga skogar med riklig undervegetation. Någorlunda som dess nära släkting blåhaken. Fjällvärldens näktergal.
Det finns tillfällen då rubinnäktergal dyker upp långt västerut. Enstaka felflugna fåglar har dykt upp på de brittiska öarna. Någon också i Norge, i Danmark och övriga Europa. Men hittills aldrig i Sverige. Ja. Kanske ändå. Men inget fynd som anses tillräckligt väl dokumenterat.
Så calliopen hägrar fortfarande för fågelskådarna i vårt land. Någon kommer att bli först medan flertalet av oss aldrig får en chans.
En annan vinkel som gör den eftertraktad är förstås att den ska vara så skygg. Gärna hoppa omkring på marken under växtligheten. Ogärna visa upp sig. Väldigt ogärna. Vilket i sin tur leder till ännu en air av otillgänglighet. Av längtan rentav. Hos en del av oss.
Och som den sjunger! Om nätterna…
Visby 2 maj 2018