June 16th, 2018

Häromdagen vek nordanvinden ned sig. Efter många frostnupna och kyliga dagar och sekundmeter. Och till förmån för en hård sydväst som hämtade kraft från ett enda stort utblås via Kattegatt. Upp över vårt innanhav. I flock efter flock kunde ejdrar och andra dykänder äntligen flyga norrut. 12 000 ejdrar längs Gotlands västkust i fredags. Igår och idag knappt en enda. 
Ändå en gles skara vid jämförelse med det stora antalet som för bara ett par decennier sedan kunde passera norrut mot skärgårdarna som broderar ut kusten längs Sverige och Finland liksom Åland däremellan. Ur minnet plockar jag uppgiften att man räknade över 100 000 fåglar på väg norrut genom Kalmarsund. Vilket i sin tur kan stämma då aktuella uppgifter berättar om en inte mindre är nittioprocentig nedgång av arten i våra vatten.
På Faludden möter jag en bekant kvartett. Tättingar som anländer ungefär samtidigt till ön men som nu är försenade mellan en och två veckor. Gärdsmygar. Kanske från Skåne, Danmark eller Polen. Rödhakar som avrest från Tyskland eller Frankrike igår kväll. Stenskvättor. Och sädesärlor som kvittrar av något som jag så gärna ville kalla lycka efter sin långa flykt från Nilens stränder. Men det är naturligtvis en antropocentrisk utsaga. Som kanske också den följande.
Att jag undrar vilken fågelart som är jag. Ja. Jag funderar på vilken fågel jag skulle kunna vara härute i vårens bleka sken. Sånglärka. Nej. Tofsvipa. Knappast. Och gravänderna känns också de avlägsna. Kanske den ensamma kärlekskranka storspoven som låter sina toner rulla ut över ängarna som en röd matta av vårlig musik.
Och apropå det bleka skenet. Så tror jag att det är samma ljus som gjorde att Ivan Aguéli sökte sig hit. Med hänvisning till att ljuset på Gotland är snarlikt det som faller över Kairo och Alexandria där han förutom målandet utvecklade såväl sin anarkistiska ideologi som sin sufistiska övertygelse.
Ljuset idag är både blekt och blygt. Som det ska vara då vintern klär om till vår. Landskapet blir i någon märklig mening endimensionellt. En kuliss. Stenvastarna går rakt upp i himlen. Ängarna ligger platta utan djup. Enfärgat gulaktiga utan varken konturer eller djup. 
Vårsolen saknar helt enkelt innehåll. Den är ett dött skri i väntan. Tunt och ljust. Vilket gör att jag idag inte kan fotografera. Ja det finns sådana dagar. Då fotografen i mig smitit ut bakvägen från denna mycket enkla restaurang. Och lämnar mig i sticket med mitt egyptiska ljus och påbrå. 


Torsten Green-Petersen