Inte hemma

​Tänkte hälsa på smådoppingarna nu i kväll. I dammen där vi brukar träffas efter jobbet. På After work såhär om fredagarna. Vadarbyxor på. Och mellan ett videsnår och en liten lummig vassrugge har vi vår mötesplats här helt i skymundan. 
En mild och vacker kväll. Som om försommaren redan börjat andas med oss. Solen stark. Och därmed egentligen inget ljus för fotografering. Men möjligen för umgänge.
Jag står i vatten upp till bröstet. Jag står här i en timme eller två. Kanske blir det till och med tre. Nej. Det tror jag inte. Solen rör sig nedåt och norrut bakom min rygg. Och ingenting händer förutom att ladusvalorna höjer och sänker sig över vattenytan. 
Men dem är jag inte bekant med på samma vis. Vi bara hälsar på varandra. Som om vi var vänner till bara namnet genom en eller annan avlägsen kusin.
Men inga små doppingar. Nej. En rörhöna kluckar och raspar skarpt i vassen. Vi retas en smula. Till nästa besök ska jag också sätta på min röda clownnäsa. Den som du bär permanent.
Och en ensam svarthakedopping som så sorgset ljuder med ojämna mellanrum. Sin torra, skrapiga och en aning ödesmättade locklåt.Vackra fåglar. Bedårande. Men ljuset kamrat. Ljuset saknar i den tidiga kvällen alla sina vibraton och skiftningar. Som om vi satt i öknen med herr Omar, slagskuggorna och en liten men ack så söt kopp arabiskt kaffe där någonstans i skydd av kamelernas långa skuggor på den arabiska halvön.

​Svarthakedopping Gotland 13 maj 2016