INSHALLAH

Quyarat nu. Knappa tjoget smutsgamar sitter på stranden i sina hucklen till fjäderdräkter. Lugnt samspråkande i Kwaren. Turen hit har gått via nya 
månlandskap. Taggiga, sönderslitna bergstoppar i värmedaller. Andra mer som gigantiska stenrösen från jättarnas tid på jorden. Alldeles nakna. Precis som  
månens så mycket äldre och nedslitna bergsformationer. Och utan en tillstymmelse av förlåtande växtlighet. 
Loppor. Ja. Snarare bett från dem. Jag känner så väl igen de där två eller tre betten i rad. Sedan är den belåten och lämnar mig med klådan. Ja. Loppor ska väl också leva.Då jag var grabb och besökte Tivoli med farmor ville jag alltid gå på loppcirkusen som fanns där.
Beundra och fascineras av deras konster. Styrkan hos de knappt synliga parasiterna. Och se dem hoppa förstås. 

Och också denna cirkusdirektör bar cylinderhatt. Oklanderlig. Precis som den stora cirkusens. Schumans. Och Scotts.

Sandstorm. Njae. Liten sandstorm. Men tillräcklig för att alla slemhinnor vill protestera. Ögon, näsa och mun svider strax och känns som ettans sandpapper. Och sanden driver över vägarna precis som den horisontella snön över Martebo myr.
Som nu en novemberdag.

Ras al Haad. Udden längst österut intill Indiska Oceanen. Sten. Sand. Och sten.

Och ständigt sjungande djupt turkosgröna vågor. 

Visst är varningsskylten ut till hägerpiparnas kilometerlånga lerbankar skrämmande. Men vad kan detta vara i jämförelse med en genomvåt regnig novemberdag i en
morotsåker på Källunge myr. Inte mycket.
Nåja. Det blir till slut också långt vandrande i gyttjebankarna.
Gluttsnäppa. Rödbena. Kärrsnäppor och en stor flock mosnäppor. Både storspov och småspov. Långnäbbade måsar och svarthuvade trutar skygga ute på en revel. 

Fiskgjusar förstås. Flera stycken. Våra sommargäster som vistas här över vintern.

Längst bort utanför mangroven en liten grupp hägerpipare. Först bara som något flimrande vitt som promenerar långt bort tillsammans med strandskator.
'
Efterhand närmare. Då jag kommer hem igen får jag smyga så att ingen ser mig. Man kan nämligen bli nära nog oigenkännlig av att länge åla på mage också här
i ökenlandet. I själva verket föredrar jag nog rutten tång. Som hemma på ön. Den går nästan att skaka av sig. Vilket blöt lera inte gör. 

Men jag tror att jag funnit en ny vän och favorit. Hägerpipare. Eller Crab Plover som mer passande är artens engelska namn.

Ikväll ska jag fråga prinsessorna vad kärlek är. Kärlek till fåglar. Till sköldpaddor och flodhästar. Och kanske till människor. Men det sista är nog för svårt.

De kan tissla och fnittra som tonårsflickor. För att en annan natt framträda som tusenåriga orakel och strö obegripligheter runt sig då vi talar.

Inshallah!


​Ras al Haad Oman 26 november 2017

Hägerpipare Crab Plover

Hägerpipare Crab Plover