INGEN STÄPPHÖK

    Väntan är väl en del av livet. Som nu. Vid Muskmyr i Gotlands sydligast belägna lilla socken Sundre. En agmyr som andra kanhända. Men just nu utgör den nattlogi för en handfull kärrhökar som endera dagen ska segla iväg söderut över havet på sina vingar. Vingliga som papperssvalor. Ängshökar. Och stäpphökar. De små kärrhökarna. Den ena kallades tidigare just mindre kärrhök. Den andra arten gick under det svenska namnet blek. Kärrhök alltså. 


   De är båda ovanliga. Särskilt den bleka som verkligen är just blek och inte ens häckar i Norden. Men varje höst såhär års träffas de ändå på denna plats. Och det är inte första gången jag suttit under den här oxeln och hållit tummarna. 


   Brittsommar. Två tranor rör sina vingar som i ultrarapid då de lyfter. En häger kraxar som vore den lungsjuk på väg till sanatorium. Solen går långsamt ned bakom min rygg. Det blir svalare. 


   Och det är tyst då hösten nu tassar in på sina mockasiner. Ljudlöst. Förutom svag sydvästvind i örat.
   Snart börjar jag väl höra hur daggmaskarna pratar i jorden. I brist på andra ljud. Hur de för sina små kvällssamtal och svär sina eder över ett segt och hopplöst oxellöv. 


   Brist är emellertid numera en bristvara. På sitt sätt. Brist på evig stimulans alltså. Ljud, ljus och förbiflimrande. Nu kommer solen fram bakom låga moln. Vi kan benämna detta som den gula timmen. Som i tid ligger före den röda. Och den blå. Men kärrhökarna har inte bråttom.  Inga dagisbarn att hämta med andan i halsen. De ska inte hem till Aktuellt oavsett vad som skett i världen. Och kanske är det också här som fåglarna lockar oss. Med sin absoluta integritet. Ingenting av tillgjordhet eller svassande. Inget mänskligt eller förmänskligat. 


    En ung brun kärrhök kommer förbi i solen. En gigant jämförelsevis. Men de mindre bidar sin tid där ute i agen.