Hos vännerna igen

​ 
                     Lokrume myr. Och det skarpa solljuset börjar avta såhär då eftermiddagen står skuldra vid skuldra mot majkvällen. Kallt trots den klara himlen. I ena änden av myren  sitter jag. I den andra en flock brushanar. Huttrar lite i vinden gör vi nog lite till mans och kvinns.
     Det här är en delvis återskapad miljö. Avrinningen har medvetet hejdats från den här åkern som förr i tiden var ett riktigt träsk. Ett av Gotlands största. Som liksom så många andra dikats ut och blottlagts för traktorernas gummidäck.
 
    Som sagt. Brushanar. En av favoriterna. Och en riktigt hygglig flock på kanske 40 hanar och några få honor. Eller höns. Brushöns. Brushanehonor.
 
En rödspov med lång och rejäl näbb. En daggmask här. En annan där. Den röda näbben blir svart av jord ända opp.
 
Skrattmås och gravand. En rödbena liksom ett par tofsvipor i parningstagen.  Viphonan står nästan på ändan framåtlutad då hon visar upp sin lockande roströda undergump medan hannen flaxar runt henne som en flikig jämrande trasa.
        Gravänderna ska inte bara para sig. De ska också leta reda på ett lämpligt bohål. Under en veranda, i en stenmur eller kanske ett ombonat lagom stort kaninhål. Utan kaniner får man förmoda.
 
Början av maj är naturligtvis alltid början av maj. Och jag vet inte varför tankarna går runt så på stället marsch. Men de här dagarna hyser ett oroligt stråk. Fåglarnas livscykel hare sin högsta växel ilagd. Allting ska ske nu. Så fort som möjligt. Överallt exploderare naturen. Nya ljud. Färger. Rörelser. Och i detta bor också motsatsen. Mörker och förödelse ligger inbyggda i vårens pladder och hastverk.
     Det är i det sammanhanget som den vackra månaden maj också är vemodets.
 
I morgon reser jag till Ungern. Denna gång till dess östra del. Aftonfalkarnas land. Men frågan är hur länge till jag kan resa till Orbáns land. Kluven som jag redan är idag. För två år sedan var jag i närheten av Szeged i söder. Området som samma höst fylldes av flyktingar. Och där taggtråd skeppades in på lastbilsflak efter lastbilsflak. Idag hör jag att man stänger in människor i containrar. Och om detta är sant. Ja. Det är sant.
 
Brushanarna är villrådiga. Flyger av och an. Och solen värmer nu nästan inte alls.