HEMMA

Gotland igen. Hemma. Ejdrarna ligger som ett radband i det annars helt tystlåtna havet. Eftersom det är alldeles stilla. Stumt. Som den klassiska spegeln Narcissus använde för att älska sin egen skepnad. Oh-hå Oh-hå. Från gudingarna därute. Och ibland lite skrockande från ådrorna tillbaka. Än så länge bara maj månad men vattnet är välkomnande. Redan. Svalkande men skönt. Jag kan ligga i som en gråsäl med magen uppåt och göra ejdrarna sällskap. 
Strandskator förstås. Med små långbenta grå tussar till ungar. Far runt bland stenarna. Alla de oslipade och slipade här längs nordvästkusten. Småningom också en ensam knölsvan. Långsamt fram. Mer som pansarkryssaren Potchempkin än en fågel i siluett. 
I norr klinten innan Lickershamn. Som en stornäst tallbevuxen gestalt vett mot fastlandet. Lite hotfull och vänlig på en och samma gång. 
Jag har lärt mig att sjunga med sälarna. Det där arkaiska ropandet. Den gnälliga mjuka sången som passar så väl in som ackompanjemang till ejdrarnas mjuka toner. Havets samtal. Då allt annat är tyst. Vi kan efterhand samtala ganska bra. De är naturligtvis lika upprörda som jag är. Ifråga om plaster i haven och skogsbrukets skövlande. Men idag. Vilket kanske låter märkligt. Idag mest upprörda över rasisternas höga siffror i Sifomätningen. Och klimatförändringarna förstås. 
Och inte får de rösta. Inte ens i kommunalvalet. Trots att valballonger och kavajnålar flytet runt i deras hemmavatten. 
En kan möjligen hoppas på att de förmår att organisera sig. Gråsälpartiet - för alla varelsers lika värde!! 
Sälar i alla länder - förena er!
Tycker jag hör uppmuntrande rop från alla andra häromkring. Silvertärnor. Ejdrarna förstås. Två sädesärlor som knixar på stranden. Och en slö havsörn som ser loj och mätt ut nu i kvällen.


​Gotland 23 maj 2018