GRÅ HAVET

​    Svarta havet lever idag inte upp till sitt färgade namn. Mjukt gråskimrande som det vilar i diset över Bosporens näs. Lastbåtar ute på redden är övergivna spökskepp och de turkiska kråkornas mörka silhuetter deras forna manskap.
 
        Under resan har jag suttit intill en irakisk trebarnsfar som försökt övertyga mig om att arabländerna aldrig kommer kunna bli demokratiska. Han är shiamuslim. Åtskilliga anhöriga har strukit med i kriget och han drömmer sig tillbaka till kungens tid i sitt hemland eller shahens i grannlandet Iran.
 
        Hemma i Sverige lagar han mobiltelefoner och undrar om vi har behov av en sådan butik på Gotland.
 
        Istanbul är så välordnat nu för tiden. Jag ser inga kåkstäder från luften. Fyrkantiga gräsmattor, vägbelysning, asfalt och höghus. Men en dramatisk historia kan hon berätta. Mångmiljonstaden. Konstantinopel. Östrom. Bysans.
 
        Väntar på fluget till Tbilisi. Som ligger fyra timmar före oss i tid vilket passande nog betyder en kort dag eftersom jag är trött och matt. I morgon ska vi bege oss mot Kazbegi. Mot ryska gränsen och den dal – Terek Valley – dit en hel rad av de gamla ryska litterära giganterna reste för att få inspiration. Puschkin. Gorkij. Tolstoj. Till och med Majakovskij.
 
        Det sägs att få platser på Guds gröna är så himlastormande. Vackra. Brutala. Övergivna. Som detta pass i Kaukasus.
 
   Och jag tänker att kanske skall jag resa dit igen i september. Kanske skulle där vara idealiskt att försöka fotografera rovfåglar på väg söderut från det stora landet i norr. Visserligen sträcker de allra flesta rovfåglarna intill svartahavskusten vid Batumi. Men där var svårt att komma nära fåglarna vid mitt besök häromåret. Långa avstånd. Dis och dimma eller dånande sol med åtföljande värmedaller.
   
        Jag kan tänka mig sitta en septembervecka uppklättrad med kameran i Kazbegi och invänta de små stäpphökarna då de kämpar sig upp genom passet. Ja. September blir nog bra för dem. Och för tofsbivråkarna. Oktober för örnarna.
 
    I reseguiden beskrivs stora delar av Georgien som ett utfattigt land med usla vägar. Nedlusat med kyrkor och andra historiska monument. Ingen annanstans i världen röker befolkningen i samma utsträckning som här. Sjukvårdssystemet korrupt. Trafiken livsfarlig. Inga säkerhetsbälten. Absolut ingen acceptans för trafikregler. Ett macholand.
 
     I verkligheten finns inte högerregeln. Det är istället dyrast bil som har företräde. Det är därför det tar oss så lång tid att komma genom Tbilisi med Gorkis fallfärdiga och högerstyrda japanska rishög. Ja. Vi kommer inte ens fram utan får parkera. Och gående sicksacka mellan de finare fordonen för att komma till mitt lilla hotell. ” Palace ”.
 
     Ju enklare desto viktigare att ha ett pampigt namn.
 
Flygplatsen här påminner mer om Frösön än om en huvudstads mångarmade terminalbyggnad.
 
    I tullen måste jag som vanligt förevisa mitt teleobjektiv. Försöka förklara. Visa min hemsida.
 
    Tbilisi ligger bara några hundra meter över havet. Omgivet av berg som i en gryta. Snö över höjderna. Annars ser hela landet ut att vara brunt eller grått i skiftande nyanser. Det är disigt men också dammigt av grus och sand.
    En akvarell av bara ockra och ockra. Med försiktiga grå stänk.
 
          Nu på mitt rum och skriver. Strömavbrott mitt i storstaden där enstaka byggnader tornar upp som moderna arkitektoniska monster. Medan resten är trasigt med flagnande rappning, trasiga fönster och mörker. Därinne syns emellertid allt som oftast en ensam glödlampa om jag tittar närmare in. Men inte just nu förstås. Utan elektricitet.
        Nu kom den tillbaka. Strömmen alltså. Men kan inte undgå att känna mig som en krigskorrespondent i ett sargat land där det mesta ser ut att bara lämnats därhän eller till sitt eget öde. Sovjetmaktens lämningar.
 
         De grå grå förortsområdena kring staden är bebyggda av långa höghusräckor och gör att Fisksätra känns som Bullerbyn.
 
        I min guidebok står att besökare under just Sovjettiden beskrivit landet som det minst sovjetiska bland alla ingående delstater. Nu ger det mest ett bortglömt intryck. Den äldre stadens smidda franska balkonger hänger på halv stång. Som en påminnelse kanske. Om gamla storhetstider.
 
       Det är ändå härifrån som Stalin kommer. Eller kamrat Josef som han kallades. I hans födelseort skall det finnas ett museum om ortens son men min granne på flyget gav ingenting för Ryssland numera. Däremot hade han mycket gott att säga om Malmö. Som han besökt på en turnering i egenskap av tränare för Georgiens MMA-lag.
 
 ” – Trevlig stad ! ”  ” – Modern och civiliserad. ”
 
 
Javisst. Men var är fåglarna?
 
 
 
 Tbilisi 3 mars 2017