DRÖM I TURKOS

Resdag.Norrut mot gränsen till Förenade Arabemiraten. Med förhoppning om att få uppleva lite mer natur och lite färre bilar. Kryssat mellan viadukter, motorvägar, fiskehamnar, moskéer, getter och bilar. Och tänker att det är ändå för väl att jag inte har GPS och en dam eller herre som berättar för mig var jag skall svänga.

Då skulle jag kanske inte komma i samspråk med någon alls. Bara höra Lill-Babs röst förklara att det nu är dags svänga av mot Liwa i nästa rondell. Eller Tony Irving med sin brittiska brytning beskriva den ytterst komplicerade vägen till Souken i Qurm.
Lill-Babs? Tony Irving? Ja. De finns ju bland andra att välja som röster under rubriken tillval för den som så önskar.

Det finns faktiskt många röster jag inte skulle vilja ha talande i en GPS. Rentav en uppsjö då jag för en gångs skull tänker efter en smula. Men nu slipper jag ju detta i-landsbekymmer och får istället nöjet att stanna gång efter annan för att fråga om vägen.

Som idag. Det började som en tråkig fråga från mig men blev ett långt och innehållsrikt samtal med två omanier. Det slutade som sig bör med deras gästfrihet att jag blev bjuden hem till de båda. Denna gång tackade jag nej eftersom jag kände mig på språng.

Minns nu att denna gästfrihet nog är helt förbehållen män. Här lever nämligen män och kvinnor i högsta grad skilda och samtidigt parallella liv. Och helt oavsett deras generositet får jag aldrig möta kvinnorna runt de här männen. Inte döttrar, hustrur, mödrar eller farmor.
Nej.
Mitt hembesök häromdagen varade i flera timmar. Mat och dryck och kuddar hämtades av männen samtidigt som kvinnorna helt och hållet från bakgrunden stod för all förplägnad.

Av naturliga skäl benämns en del av fågelarterna här med prefixet öken. Har nu således hälsat på såväl ökenvarfågel som ökenstenskvätta. Men det finns flera. Dem kanske jag får stifta bekantskap med i morgon. En kan aldrig så noga veta.

Nu går solen till sängs bakom al-Hajar i väst. I morgon bitti tänker jag sitta bland det som här är mangove men som hemma slarvigt skulle kallas för ett salixsnår. Sägnerna berättar nämligen att djupt inne i dessa snårs gåtfulla och vindlande rotsystem med långa mellanrum noteras besök av en lika uråldrig och vacker som hotad fågelart.

Collared Kingfisher. Halsbandskungsfiskare. Eller Mangrovekungsfiskare.

En fågelart helt knuten till den här lågväxande mangroven runt arabiska halvön. 
Och så specifik biotop finns bara på ett fåtal platser. I praktiken bara på två eller kanske numera en lokal här i Oman. Där vägbyggen, nyuppförda bostäder och köpcentra äter upp meter efter meter av den ursprungliga miljön.

Den ska vara helt turkos över huvud och rygg, ha ett klart vit bröst. Och accentuera sin redan sportiga framtoning med en bred svart fartrand över ögat. Som en banditmask. Björnligan.

Ja. En vet ju, som sagt, aldrig hur det går. Men du får gärna hålla tummarna.

Nu är det kolsvart ute, prinsessorna håller på att vakna och jag längtar efter att få träda in i deras värld av sagor.


Norra Oman 23 november 2017