Dimma

Onsdag 23 november 2016 
​
Ja. Hemma nu. Och i morse kunde Visby hamn gott och väl mäta sig med London i fråga om dimma. Och inte vilket London som helst. Nej. Här härskar samma i luften tätt stillastående regn som då Ture Sventon möter Lord Hubbard i just London. Eller som en sen kväll i samma skumma huvudstad då kamrat Sherlock Holmes efter ett par injektioner tagit en droska för att spåra upp en eller annan bestialisk mördare i distrikten nedom floden.
Vi får förmoda att Dr Watson sitter vid hans sida. Och att Sherlocks respektive Sventons båda skarpa profiler skymtar som iskalla siluetter mot de förbipasserande gaslyktorna. 
Nog är tillvaron föränderlig vill jag säga. En blick här eller där kan ställa allt på huvudet. Mitt huvud. Eller ditt. Som liksom Dartanjangs kanske inte är så mycket större än en kokt potatis. Och inte rymmer just något mer än samma rotsak gör.
Så jag återvänder till alla de exponeringar jag ändå hämtat hem från Arabiska halvön. Där stenarna är så heta att jag inte kan vidröra dem med oskyddade händer. Och där en del vackra fåglar döljer sig i hettan och den stekande solen.
Oman är för mig långt ifrån ett självklart resemål. I grunden ytterst problematiskt. Men nu har jag översiktligt i alla fall sett med med mina ögon starrsprängda ögon, köpt yoghurt och nötter av helt täckta kvinnor, försökt tala och förstå de gästarbetande liftarna, ätit deras kebab och tabolleh sittande på en kudde på golvet med de lakansklädda omanierna under lunchen. 
Kort sagt. Försökt att förstå där frågetecknen fortsatt att hopa sig och droppa ned över min resa som ett pockande regn.
Oman. November 2016.