Den jämtländska nattens rop

 
 
            De nordiska länderna hyser tre arter  beckasiner. Dubbel, enkel och halvenkel. Dessvärre har den senare döpts om. Det nya namnet är betydligt mer andefattigt och stavas dvärgbeckasin. Tråkigt värre. Men envar förstår att den egentligen är halvenkel. Precis som tidigare. Själv har den blott valhänt protesterat.
 
             Det finns saker. Viktigare än detta. I våra liv. Men alla tre beckasiner har sina hyss och egenheter.
 
            Den dubbla fanns fordom spridd över landet. Innan de stora utdikningarna. Den jagades också intensivt. Då Bellman sjöng om ” en nyss skjuten beckasin ” förmodar jag att det var en dubbel. Nu är den sedan länge hänvisad till fjällvärlden där den för en undanskymd  tillvaro. Och förgäves har jag googlat efter franska recept för dess tillagning. Inte funnit något alls för la bécassine double. Varken med eller utan tryffel. Inte ens lätt grillad över öppen eld i ett skogsbryn med en smula färska örter och ett stänk vinäger. Gastronomiskt tycks den således tack och lov gått ur tiden.
 
           Så hemlig har den betraktats att man i modern tid länge ansåg den som mycket rar. Samtidigt en av de fyra fågelarter vi har som utför ett kollektivt spel. En lekande fågelart alltså. Vid sidan av brushane, tjäder och orre. Bara det en trollbindande tanke.
 
         Till på köpet försiggår deras lek helt och hållet nattetid. I skydd av mörkret. Om en nu kan tala om mörker här i närheten av midnattssolen. Men det bidrar till det trolska anslaget. Till fågelns aura och rykte. Sällsynt. Svåråtkomlig. Mystisk och skygg.
 
          Leken är en ren sällsamhet. Åtminstone för människor. Troligen inte alls för de dubbla som ger ett världsvant och ogenerat intryck på arenan. Det är hannarna som syns. Ståtar på en tuva av kråkris, starr eller ljung. Honorna kilar emellan som försiktiga vålnader. Springer fort i ljungen och i gräset. Stannar då och då i steget när en hanne begår sin uppvisning.
 
          Hanens spel följer alltid samma koreografi. Det är en såväl okulärt som auditivt imponerande akt. Lite enahanda kanhända för oss som är vana vid reklampauserna i någon deckare där den lätt alkoholiserade kommissarien har relationsproblem.
 
         Först visar han bröstet. Dubbelbeckasinen alltså. Inte kommissarien. Vilket visst också kan ske i kanske ungefär avsnitt åtta av tio. Breder ut bröstfjädrarna och spänner ut stjärtfjädrarna. Samtidigt sticker han ut näbben i en ungefär 90-gradig vinkel mot bröstet och visslar eller tisslar fram ett försiktigt pipande muslikt läte. Vingarna sträcks ut. Som vill fågeln berätta att den är stor och mäktig. Och om det stannade här skulle vi säga. Ja. En näbbmus. Inte annat än en näbbmus.
 
                    Men det stannar inte. Det fortsätter. Växlar skepnad, tempo och ton efter ett ögonblick.
 
        Så följer den abrupta knorren. Då det tidigare förvandlas till något annat. Innan fågeln sedan faller samman som den steg fram. Fast baklänges. Då ljuder den andra delen av sången. Och den är ännu mer säregen.
 
        Tänk t ex en tunn katalansk kastanjett. En spansk tango i den sena och outgrundliga natten. Ackompanjerad av det fina träknattret helt hastigt från en avlägsen charmör. Och det vi nu talar om är ett romantiskt eller hellre erotiskt rop så ömt och försiktigt men samtidigt mer eller mindre imperativt. Rakt ur det spanska eller kanhända jämtländska mörkret.
 
   Ja ja. Kärleken är alltings hjärta. Men det visste ju Majakovskij redan på det omvälvande och revolutionärt lovande tjugotalet. Iförd sin gula kavaj. Och målad i ansiktet.
 
 
     Så bakom alla åthävor kanske dubbelbeckasinens hane egentligen bara kastar fram denna nattliga fråga;

• Är Du min Lili?

 
 
Och svaret…           Ja. Det är det jag med eller utan hörapparat lyssnar efter i den korta och intensiva jämtländska natten. Om jag nu får kalla det natt. Denna halvskymning.
 
Kyssar till er alla! Och revolution!
 
Volodja


Dubbelbeckasin   Great snipe Jämtland 20-21.6 2016