Asfaltläggare sökes! Omgående.

​ 
 
        Tänker då och då att jag nog egentligen skulle kunna ha nästan vilket arbete som helst. Det skulle inte vara så roligt kanske. Eller kännas utvecklande. Men det skulle reda brödfödan för dagen.
 
    Här i Oman upptäcker jag emellertid en syssla som jag verkligen aldrig skulle klara av. Att vara asfaltläggare vid den gigantiska motorvägen som byggs mellan Salalah och Muscat. Mellan södra och norra Oman.
    Knappa fyrtio grader i skuggan. Skoningslöst stekande sol ute i stenöknen där vägen byggs. Från sex på morgonen till sena eftermiddagen. Och för att skydda sig mot hettan och dammet täcker arbetarna hela sina ansikten med smutsiga sjalar. Bara de mörka ögonen från Bangladesh tittar fram.
 
    Själv är jag övertygad om att jag bara skulle segna ner efter kanske ett par timmar. Långsamt falla ned i det kokande asfaltkaret och försvinna för gott. Kanske därmed bli en del av denna motorväg. Ett minne under asfalten där stranden just nu känns avlägsen.
 
     Längs kusten här finns en rad färskvattengölar. Där kan inte stenöknen härska enväldigt. Buskar, ibland nästan träd. Och vassruggar i vattenbrynen. Det är här som fåglarna håller hus.  På små och distinkta oaser i det annars helt karga landskapet.
 
     Häromdagen skrev jag om den vidriga soptippen i Raysut. De stora östliga örnarnas vinterviste. Men i övrigt ett helvete på jorden. I själva verket är många andra delar av landet inte så mycket bättre.
 
    De här små gröna oaserna vid kusten hyser alltså den flora och fauna som är intressant för oss besökare. Men också en oändlig massa skräp. Här har den omanska eller någon annan folksjäl formligen vräkt ut sina restprodukter. Oändliga mängder av cigarettpaket ( Marlboro och Pall Mall i huvudsak), petflaskor, läskburkar och plastpåsar. Samtidigt vandrar varje dag av och an längs de stora vägarna män som plockar skräp. Och med piazavakvastar borstar bort damm från asfalten.
 
 
     De allra flesta gröna öar utmärker sig därmed tyvärr som blivande sopstationer. Och det påverkar i hög grad min naturupplevelse. Den unga större skrikörnen har en så bedårande kostym med det nästan svarta i kontrast till täckarnas vita spetsar. Men den där blå plastpåsen som fladdrar framför fågeln. Och Pepsiburkarnas gnistrande i solen. Jag får invänta ett annat tillfälle. Eller ska jag kanske inte det? Istället fotografera som det faktiskt ser ut? Den gröna biätaren som sitter bredvid en hög med plastflaskor. Eller svartstjärten som hittar något gott i det tomma paketet Pall Mall.
 
Ja. Jag vet inte riktigt. Inte annat än att det för mig personligen blir problematiskt.
 
 
 
 
    

Svartstjärt Oman 9.11 2016

Arabstenskvätta hona