ÄSCH

Äsch. Ture har redan rest iväg på sin orientaliska flygande matta. Min gamla vän Ture Sventon alltså. Du vet privatdetektiven med den skarpskurna siluetten och hökblicken. Han kunde väl inte vänta in mig trots att vi skulle göra sällskap ned till arabiska öknen. 
Där herr Omar väntar oss under en dadelpalm. Och förmodligen redan hällt upp tre koppar av sitt kolsvarta arabiska kaffe. I muggar stora som fingerborgar. 
Vilket alltsammans innebär att jag denna gång inte åtnjuter den stora glädjen att få sitta tillsammans med Sventon på mattan ned över ett grådaskigt Europa. 
Där gemenskapen håller på att falla samman i populistiska kramper. Eller över medelhavets lika mjuka som dödliga vågor. För att sedan glida de sista kanske hundra milen över bara sten och sand. Som formar denna halvö . Den arabiska. 
Jag säger bara en sak. Faraos ökenuv. Det vore något. Jag ska fråga herr Omar.