Hemåt igen. Fiskmarknaden i Murath. Disk efter disk med jättelika tonfiskar på is. Makrill. Sardiner. Stora räkor. Allt möjligt. Och köpslåendet är ytterst aktivt.
Jag förstår ju tyvärr inte annat än att det är pris och mängd som diskuteras högljutt. Ute på redden ligger en rad av de traditionella fiskebåtarna. De påminner för mig om ostasiatiska djonker. Vackra. Säkert betryggande sjösäkra. 

Och i souken är det lätt att gå vilse. I själva verket uppmanas besökare att förirra sig längre och längre in bland försäljarna. Saffran. Myrra. Tyger och sandaler i all 
oändlighet. Mat, hantverk av alla slag. Och förföriska försäljare erbjuder ett ” special prize for you my friend ” på sedvanligt manér.

Och folklivet som en myrstack där jag känner mig som deltog jag i ett avsnitt av dramaserien Homeland. Tänker att jag när som helst kan möta Carrie iförd slöja i den annars överskuggande manliga dominansen. 

Äter från ett så kallat hål i väggen en kebab för en struntsumma.
Bättre än hemma.

Här finns mycket att upptäcka. I souken och i landet. Jo. Enligt hörsägen ska det vara just då du går vilse som du ramlar över de där helt enastående sakerna. 
Silverörhängen med korall för en spottstyver. Eller en flygande matta som fortfarande fungerar utan anmärkning. Bara lite sliten över fransarna.

Besökte Yiti också igår på vägen hit. Fint. Vacker strand och de små gröna obetalbara biätarna hängde kvar som sist. Solen var på väg ned bakom bergen i väster. Och fåglarna hade fullt sjå att snappa åt sig några dagens sista insekter inför natten. 

Även andra fågelarter. 

Blåtrast. Palestinsk solfågel. Indisk blåkråka. 
Revhäger. Vitkindad bulbyl. 

Charmigast av alla är nog ändå de gröna dvärgbiätarna. Så små. Och så färggranna.

Och se där!

Prinsessorna vinkar…


​Muscat 30 november 2017

Minns att Göran Tunström skrev en vacker roman som han gav denna titel. Ökenbrevet. Sorgsen och kanske vemodig tror jag att den var. Och att det passade mig just då. Men inte minns jag något enda om själva berättelsen. Däremot att omslaget pryddes av en ödslig målning signerad Lena Cronqvist. Jag tror den visade en död djurkropp liggande i en öken någonstans.

Så kan det vara. Här i öknen. Jag ser ett och annat dött djur längs min rutt. Åsnor. En get. Eller hundar. Som i den sorgfälliga bristen på gamar i den obarmhärtiga torkan och solen mumifieras långsamt med grinande käkar.

Sandöknen. Ash Sharqiyah. Några mil ut i beduinernas land. Jag kör längre och längre ut bland dynerna med guideböckernas varningar knackande emot mitt sköra skallben. 

” Lämna vid Gud aldrig den asfalterade vägen. Vad som helst kan hända. Det kan dröja veckor innan någon finner dig därute bland dyner och dromedarer. ”

Som mumie kanske.

Tänker att jag ändå måste få se och hitta någon enda fågel härute i sanden innan jag kan vända. Och nu har jag visserligen hyrt en stor och fyrhjulsdriven bil men sanden blir allt lösare. Bilen får kämpa. Men ännu inte som i en morotsåker i Källunge i november. Det får bli min referens. Säger till mig själv att jag måste vända så fort det börjar skvätta morötter från bakhjulen.

Men det gör det inte. Och till sist då jag stannar och tänker på saken får jag sällskap av en liten grupp fåglar. Och nu är vi långt ute i sandöknen.
Några dvärglärkor. En isabellastenskvätta. Och ett par svartkronade finklärkor.

Hinner få några bilder innan en annan bil plötsligt stannar intill och skrämmer bort mina flygande vänner. En beduinfamilj. Där den äldre helt tandlösa kvinnan vill sälja sitt hantverk. Och jag naturligtvis inte kan vara sur och arg utan plockar ut några armband och en vacker duk. 

Så det finns människor också här ute. I sanden. Och kanske skulle jag därmed i alla fall inte behöva ligga i veckor. 

Beduinernas kvinnor har för övrigt en helt annan frihet än de muslimska. Om du bokar en halvtimmes dromedarridning eller en tur med fyrhjulsdriven bil i sanden av dem. Ja. Då kan guiden precis lika gärna vara en kvinna som en man.

Det är bara för sanden som beduinkvinnorna behöver dölja sina anleten. Inte för något annat. Och inte för män.

I huvudstaden Muscat såg jag enstaka men dock muslimska kvinnor som inte dolde sina ansikten. En del av dem bar t o m färgglada klädedräkter. Men så fort jag lämnade huvudstaden försvann alla kvinnor. Trots dagar av resande har jag knappt sett en enda kvinna. Och det fåtal som ändå dykt upp har dolt sig helt och hållet. I regel med svarta dok över ansiktet.

Samtidigt myllrar det av män och pojkar överallt. Och detta är något som jag aldrig kommer kunna förlika mig med. Det blir väldigt konstigt. Obekvämt. Och upprörande förstås.

Förutom att jag undrar hur kvinnorna har det och vad de utsätts för går mina tankar till männen. Vad får en ung man här för bild av det andra könet egentligen. Hur formas hans bild av flickor och kvinnor. Och vilka följder får detta.

Ja. Idel frågor. Men som vanligt har jag inga svar.

Jag läser i en rapport från Regeringskansliet. Där skriver man att Oman anses ligga i framkant beträffande kvinnans ställning i regionen. 
Och man tillägger detta såsom ett avgörande framsteg:
” Minimiåldern för att arbeta som kameljockey har höjts till 18 år. ”

Bilad Bani Bu Ali. Plötsligt glider en tofsbivråk upp över en rad små butiker. Barber shop for men. Womens tailoring. Food stuff. Och Coffe shop. 

Oväntat såhär mitt ute i torkan. Men desto roligare förstås. En spännande östlig rovfågel som nomalt inte ska finnas här. Och som jag tidigare utan större framgång spanat efter bland
hundratusentals andra rovfåglar i Batumi. Vid Svartahavskusten i Georgien.

​Ras al Hadd 28 november 2017

Att gissa bajset intill de stora klövarna i leran. Det är en lätt match. 
Dromedar! Ja. Rätt svar. Du vann. Och det ser just inte mer ut för världen än älgskit gör intill en myr i Goxsjö. 
Således inte det minsta exotiskt. I bakänden är vi alla lika. 

Eller som Gunnar Ekelöf skrev 

”Det som är boskap i andra är boskap också i dig ”

Det var i anslutning till sin Turkietresa som han skrev 
Diwantrilogin. Där Efesos och andra kulturplatser i mellanöstern inspirerade. 
Och jag undrar vad det innebär för en människa. Att resa. Att röra sig i ett annorlunda yttre förstås. Som dromedarbajs och hägerpipare. Men sker det kanhända också något invärtes? Flyttar sig organen där djupt inne i oss? Kanske byter mjälten plats med levern. Typ.

Eller att tankar och känslor rumsteras om i hjärnans stora annars så ödsliga lägenhet. Tänk om det är som att skaka om en flaska Pepsi light. Att trycket ökar. Eller man tillgodogör sig någon ytterligare liten förståelse. För andra människor. Och omvärlden.
Eller blir jag bara mer och mer inskränkt. Och fördomsfull. 

Om jag inte får lingonsylt skär jag halsen av mig! 
Typ. Igen.

Dagen idag har jag ägnat åt att gå i solen. I lera upp till knäna. Eftersom jag ville komma nära de där vadarfåglarna som så retfullt trippar omkring längst ute i vattenbrynet. Och avstånden är eländiga.
Det gick inte alls särskilt bra. Men det får jag kanske tillfälle att beskriva en annan gång. Nåja. Kanske inte förresten.

Landet Oman hyser inte mindre än 10-talet arter av stenskvättor. I kontrast till vår enda nordeuropeiska. Stenskvätta. Punkt.
Biotopen förefaller ju idealisk i stort sett överallt här men det är fortfarande kanske inte fler än en handfull som är lätta att få syn på.
Här är ökenstenskvätta den vanligaste. Följd av Persisk stenskvätta och Svartvit. Enstaka Isabellastenskvättor har jag också sett. Men än så länge inte fler. Och ett exemplar av vår egen. På vinterstråt i stenöknen. Ja.
Det blir ju fem.

​
Ras al Hadd 27 november 2017

Quyarat nu. Knappa tjoget smutsgamar sitter på stranden i sina hucklen till fjäderdräkter. Lugnt samspråkande i Kwaren. Turen hit har gått via nya 
månlandskap. Taggiga, sönderslitna bergstoppar i värmedaller. Andra mer som gigantiska stenrösen från jättarnas tid på jorden. Alldeles nakna. Precis som  
månens så mycket äldre och nedslitna bergsformationer. Och utan en tillstymmelse av förlåtande växtlighet. 
Loppor. Ja. Snarare bett från dem. Jag känner så väl igen de där två eller tre betten i rad. Sedan är den belåten och lämnar mig med klådan. Ja. Loppor ska väl också leva.Då jag var grabb och besökte Tivoli med farmor ville jag alltid gå på loppcirkusen som fanns där.
Beundra och fascineras av deras konster. Styrkan hos de knappt synliga parasiterna. Och se dem hoppa förstås. 

Och också denna cirkusdirektör bar cylinderhatt. Oklanderlig. Precis som den stora cirkusens. Schumans. Och Scotts.

Sandstorm. Njae. Liten sandstorm. Men tillräcklig för att alla slemhinnor vill protestera. Ögon, näsa och mun svider strax och känns som ettans sandpapper. Och sanden driver över vägarna precis som den horisontella snön över Martebo myr.
Som nu en novemberdag.

Ras al Haad. Udden längst österut intill Indiska Oceanen. Sten. Sand. Och sten.

Och ständigt sjungande djupt turkosgröna vågor. 

Visst är varningsskylten ut till hägerpiparnas kilometerlånga lerbankar skrämmande. Men vad kan detta vara i jämförelse med en genomvåt regnig novemberdag i en
morotsåker på Källunge myr. Inte mycket.
Nåja. Det blir till slut också långt vandrande i gyttjebankarna.
Gluttsnäppa. Rödbena. Kärrsnäppor och en stor flock mosnäppor. Både storspov och småspov. Långnäbbade måsar och svarthuvade trutar skygga ute på en revel. 

Fiskgjusar förstås. Flera stycken. Våra sommargäster som vistas här över vintern.

Längst bort utanför mangroven en liten grupp hägerpipare. Först bara som något flimrande vitt som promenerar långt bort tillsammans med strandskator.
'
Efterhand närmare. Då jag kommer hem igen får jag smyga så att ingen ser mig. Man kan nämligen bli nära nog oigenkännlig av att länge åla på mage också här
i ökenlandet. I själva verket föredrar jag nog rutten tång. Som hemma på ön. Den går nästan att skaka av sig. Vilket blöt lera inte gör. 

Men jag tror att jag funnit en ny vän och favorit. Hägerpipare. Eller Crab Plover som mer passande är artens engelska namn.

Ikväll ska jag fråga prinsessorna vad kärlek är. Kärlek till fåglar. Till sköldpaddor och flodhästar. Och kanske till människor. Men det sista är nog för svårt.

De kan tissla och fnittra som tonårsflickor. För att en annan natt framträda som tusenåriga orakel och strö obegripligheter runt sig då vi talar.

Inshallah!


​Ras al Haad Oman 26 november 2017

Resdag.Norrut mot gränsen till Förenade Arabemiraten. Med förhoppning om att få uppleva lite mer natur och lite färre bilar. Kryssat mellan viadukter, motorvägar, fiskehamnar, moskéer, getter och bilar. Och tänker att det är ändå för väl att jag inte har GPS och en dam eller herre som berättar för mig var jag skall svänga.

Då skulle jag kanske inte komma i samspråk med någon alls. Bara höra Lill-Babs röst förklara att det nu är dags svänga av mot Liwa i nästa rondell. Eller Tony Irving med sin brittiska brytning beskriva den ytterst komplicerade vägen till Souken i Qurm.
Lill-Babs? Tony Irving? Ja. De finns ju bland andra att välja som röster under rubriken tillval för den som så önskar.

Det finns faktiskt många röster jag inte skulle vilja ha talande i en GPS. Rentav en uppsjö då jag för en gångs skull tänker efter en smula. Men nu slipper jag ju detta i-landsbekymmer och får istället nöjet att stanna gång efter annan för att fråga om vägen.

Som idag. Det började som en tråkig fråga från mig men blev ett långt och innehållsrikt samtal med två omanier. Det slutade som sig bör med deras gästfrihet att jag blev bjuden hem till de båda. Denna gång tackade jag nej eftersom jag kände mig på språng.

Minns nu att denna gästfrihet nog är helt förbehållen män. Här lever nämligen män och kvinnor i högsta grad skilda och samtidigt parallella liv. Och helt oavsett deras generositet får jag aldrig möta kvinnorna runt de här männen. Inte döttrar, hustrur, mödrar eller farmor.
Nej.
Mitt hembesök häromdagen varade i flera timmar. Mat och dryck och kuddar hämtades av männen samtidigt som kvinnorna helt och hållet från bakgrunden stod för all förplägnad.

Av naturliga skäl benämns en del av fågelarterna här med prefixet öken. Har nu således hälsat på såväl ökenvarfågel som ökenstenskvätta. Men det finns flera. Dem kanske jag får stifta bekantskap med i morgon. En kan aldrig så noga veta.

Nu går solen till sängs bakom al-Hajar i väst. I morgon bitti tänker jag sitta bland det som här är mangove men som hemma slarvigt skulle kallas för ett salixsnår. Sägnerna berättar nämligen att djupt inne i dessa snårs gåtfulla och vindlande rotsystem med långa mellanrum noteras besök av en lika uråldrig och vacker som hotad fågelart.

Collared Kingfisher. Halsbandskungsfiskare. Eller Mangrovekungsfiskare.

En fågelart helt knuten till den här lågväxande mangroven runt arabiska halvön. 
Och så specifik biotop finns bara på ett fåtal platser. I praktiken bara på två eller kanske numera en lokal här i Oman. Där vägbyggen, nyuppförda bostäder och köpcentra äter upp meter efter meter av den ursprungliga miljön.

Den ska vara helt turkos över huvud och rygg, ha ett klart vit bröst. Och accentuera sin redan sportiga framtoning med en bred svart fartrand över ögat. Som en banditmask. Björnligan.

Ja. En vet ju, som sagt, aldrig hur det går. Men du får gärna hålla tummarna.

Nu är det kolsvart ute, prinsessorna håller på att vakna och jag längtar efter att få träda in i deras värld av sagor.


Norra Oman 23 november 2017

Vandrar gör öknen dagar som denna. I blåst. Då virvlar miljarder och åter miljarder korn av damm och sand upp i lufthavets bussbolag. Med intakta eller möjligen tilltufsade drömmar om ett annat liv.

Sanden är het under fotsulorna. Havets gröna vågor ger måttlig men dock någon svalka.
Yiti. Dagens utflyktsmål. Blott 20 km åt sydost längs kusten. Min guidebok innehåller en livlig beskrivning av vägen dit. Och denna korthuggna passus;

​” Tidigare fanns en skylt som visade vägen till Yiti. ”

Bergen går huvudsakligen i ockra. Bara lite skiftande nyanser. Också en smula brunt med mårdhårspenseln. Grått. Tegelrött. Aningen. Men med mera vatten.

Vägen till Yiti – om det nu är dit jag är på väg utan skyltens vägledning – är som ett månlandskap. Förmodligen har jag kommit till baksidan. Av månen alltså. Eller livet. Eller funnit en genväg rakt in i världen efteråt. Apokalypsens förödda landskap av uteslutande sten och damm.

I en gles dunge vid havet flyger en grupp gröna dvärgbiätare av och an. Eller snarare uppåt och nedåt i sin jakt på ätbara flygfän. Med klippans ockra stelhet som bakgrund.
Gnistrande grönt. Turkosblått, gult och rostrött. Som små drömmar under solen. Eller smaragder med vingar.

Jag får vänta. Under samma sol. Vänta.

De sjunger och lockar med spröda toner. Far omkring som små bjällror i luften. Ljusare i tonen. Och mildare än sina större släktningars lockrop. Europeisk respektive grön biätare. Vars röster är grövre tillyxade men rullande på samma sätt som hos denna mindre släktning.

I klippan intill knixar en svartvit stenskvätta. Otålig och rastlös i vinden. Men vackert speglande sin svärta i den hammarhårda solen. Hume´s Wheater på engelska. Men den brittiske läkaren Allan Octavian Hume som är auktor fann och beskrev den 1872 nog i Indien där han annars krigade och bedrev kolonialism.


Oman 22 november 2017

Hela långa dagen sover de. De vackra och outgrundliga prinsessorna. Går till sängs i gryningen då solen kryper upp ovanför Iran och havet. Gulf of Oman. 
Fatumeh. Och Scheherazade. 
Vaknar gör de inte förrän den sista gnuttan ljus har försvunnit bakom Jabal Shams 3028 meter över havet. 
I själva verket är det bergets kvinna som då slickar sig om tumme och pekfinger. Och sen släcker
för natten som om solen var en brinnande veke på hennes enkla nattduksbord.
Landet nu grått som katterna. De som ändrar färg. Och form. Om du stoppar ned en katt i en fyrkantig
låda kommer den att bli fyrkantig. Oval i en oval behållare. Och så vidare. Som vore den en vätska. Vatten. Eller kanske
kokosmjölk.
Böneutroparna har precis tystnat. Sultanen har knäböjt på en matta. Några män talar här utanför. Inte arabiska men något av alla gästarbetares alla språk.
Här är än så länge långt mellan fåglarna. Men mycket nära till Kräftans vändkrets. The Tropic of Cancer. Som titeln på en av
Henry Millers böcker om sig själv och sitt eget liv. 
Men jag kan inte påstå att jag minns just denna.
Eller för övrigt någon annan särskild bok från Henry Millers penna. De glider ihop för mig i minnets grumliga och stillastående vatten.
I ett enda flöde av kropp, filosofi och snicksnack. Och alkoholdimmor förstås.
Besökt bergen idag. Eller snarare försökt eftersom kartan inte stämde för mig med verkligheten. En annan dag kanske jag lyckas bättre. 
Däremot ätit en god lunch sittande på golvet hemma hos en omansk familj. Tretton personer av skiftande åldrar.
Hälsat på farfar som sitter som ett litet knyte 
innanför järndörren på gårdsplanen. Och ser ut som minst etthundra år. Kanske två. Hundra år alltså.
Vi har rensat den nygrillade fisken med händerna. Och druckit kaffe utan socker i en liten liten mugg som vandrade runt. Sen gjorde vi
prinsessorna sällskap. Och sov allesammans en skön siesta.
Oman 21 november 2017

Äsch. Ture har redan rest iväg på sin orientaliska flygande matta. Min gamla vän Ture Sventon alltså. Du vet privatdetektiven med den skarpskurna siluetten och hökblicken. Han kunde väl inte vänta in mig trots att vi skulle göra sällskap ned till arabiska öknen. 
Där herr Omar väntar oss under en dadelpalm. Och förmodligen redan hällt upp tre koppar av sitt kolsvarta arabiska kaffe. I muggar stora som fingerborgar. 
Vilket alltsammans innebär att jag denna gång inte åtnjuter den stora glädjen att få sitta tillsammans med Sventon på mattan ned över ett grådaskigt Europa. 
Där gemenskapen håller på att falla samman i populistiska kramper. Eller över medelhavets lika mjuka som dödliga vågor. För att sedan glida de sista kanske hundra milen över bara sten och sand. Som formar denna halvö . Den arabiska. 
Jag säger bara en sak. Faraos ökenuv. Det vore något. Jag ska fråga herr Omar.

En stenfalk – honklädd – kastar sig ut från sin avlövade björk. Siktet inställt på en flock gråsiskor längre bort här på Lausmyr. Hon är i sig själv en kastvind. Singlar för ett ögonblick lugnt genom duggregnet. Tar sedan sats. Vingarna klipper. Siskorna lämnar oroligt majsåkern och guppar tjattrande under denna dags grå himmel.
 
     Falken ränner rakt in i flocken och de små siskorna splittras upp i små grupper. En av dem består av bara tre fåglar. Den lilla rovfågeln satsar på en av dem. En enda fågel av de tre. Skall precis slå klorna i den som släpar efter en smula. Innan de alla tre som på en given signal dyker rakt ned och falken får rikta sin skarpa blick mot något annat villebråd.
 
Grått här idag. Molnen orkar knappt upp över trädtopparna. Som om de vore latare än vanligt. Slöa varelser utan varken mening eller mål. Hänga här kanske. Sänka sig en aning. Låta de vitkindade gässen klia oss en smula på magen då de ändå gör en gir då och då eftersom en ung kungsörn gör sina lama utfall emot dem.
 
Här är som ett annat land med egna regler. Inte det alldeles vanliga där du och jag trampar omkring obekymrade eller måhända sorgsna. Att vara ledsen är ju en del av att vara mänska kan jag tänka och tycka. Inte finns heller någon psykiatrisk kur eller något läkemedel mot livet självt. Hur illa det nu än kan vara. Som nu kanske. Roligare kan en ha. Än att sitta i ett lerigt dike på Lausmyr och vänta på att den där hontecknade blå kärrhöken jag mötte härute häromdagen. Att hon ska bevärdiga mig ett nära besök. Helst vända upp vingarna i ett av de få ögonblick som solen kanske kan tränga igenom skyarna.
 
I natt tänkte vi – vännen Jörgen och jag – att idag skulle bli den stora dagen då vi äntligen skulle kunna få möta och fotografera berglärkor. Eftersom andra vänner sett och stött på denna skygga och ovanliga fågelart här nere på södra ön. Vi fick tji. Men istället bekanta oss med ett par snösparvar som hela tiden ville gömma sig bakom en sten eller släkebården.
 
Efterhand blev vi ändå lite bekanta med varandra. Jörgen, jag själv och sparvarna. Om en mänska vill bli bekant med en fågel bör hon först och främst stilla sig. Sluta vara den där evinnerliga och intensiva personen. Men klä om. Om det så är i vindens eller stiltjens garderob. Klä om måste du göra.
    Kanske krypa. Eller åla. Eller bara lägga dig ned i första bästa tångbank. Och vänta på kontakt. Som ibland upprättas som ett hemligt kontrakt mellan dig och livet. Eller fåglarna.
Förstås.


​Näsudden Gotland 5 november 2017