Stora Karlsö

2 september
 
                 Stora Karlsö. Nåja. Än så länge bara i Klintehamn i väntan. Flaggorna står som tennsoldater i givakt i vinden som är lite frisk från väst. Havet är grönt idag . Dunkelt smaragdgrönt. Vilket betyder att sommaren håller på att klä om till höst .
 
               Det är fortfarande varmt. Eller i alla fall ljummet. Och jag ska tillbringa ett par dagar vid havet i Hien. I skuggan under berget. Där lundsångarna sjunger i kapp om försommaren.
      Nu lär där vara tyst sånär som på en eller annan tätting som kanske lockar efter artfränder. På väg söderut. Någon flugsnappare kanske. Phylloscopus. Sylvior. Rödhakar och trastar . Men allt detta återstår att höra.
               Så länge är vinden och havet en tröst. Och skulle det regna alltför mycket har jag med En dramatikers dagbok. Noréns senaste tegelsten. Kanske tusen sidor opaginerat på bibeltunt papper med text så mikroskopisk att den kräver lupp. Eller lupe som man så milt och mjukt formulerar sig på vårt grannspråk norska.
 
Jag tycker om norska. Och danska förstås. Och färöiska. I själva verket alla nordiska språk. Men minst om svenskan som är kantigt som en alltför stor stad. Känslolöst på ett sätt jag inte kan beskriva.
 
Jag har ju en idé. Eller flera. Om att fotografera storskarvar. Föreviga deras uråldriga grimaser. Bördiga från dinosaurierna.
Triceratops. Pachycephalosaurus. Pteranodon. Och de andra kompisarna. Och tordmular förstås. Om sådana finns kvar där ute på ön. I vattenlinjen. Så vadarbyxor och tältgömsle är med i packningen.
           Men det här är kanske mest en förevändning. Resultatet kan i vanlig ordning bli något helt annat eller ingenting.
 
3 september
 
 
          Minns att jag som ung fältbiolog blev som förhäxad av en artikel i Naturskyddsföreningens eller möjligen Fältbiologernas tidskrift. För länge sedan. Nils Linnman berättade om en vintervecka på Stora Karlsö. Harar. Snö och is. Skärsnäppor på hällarna - en nog så exotisk fågelart för mig på den tiden. Kungsörn.
 
                  Och alltsammans mot en bakgrund av otillgänglighet och djupaste melankoli. Jag tror att den förändringen. Att en plats så kan förvandlas från ett soligt och glatt paradis till ett utrangerat och ensamt skrov av ingenting. Att det just där går att finna förklaringen till min kärlek och upptagenhet av öar.
 
                Gotland förstås. Men också Mykines, Haparanda Sandskär, Holmöarna. Sandön allra först.
 
        Bläddrar i Bengt Bergs " Stora Karlsö ". Innanför den hårda pärmen faller ut ett tunt och noggrant vikt pappersark. Det är nästan genomskinligt av ålder och kärlek. Ett kvitto. Där det framgår att denna lilla serie i halvfranska band inbundna böcker inhandlats av Torsten Rydell. Min morfar. En man jag aldrig mött eftersom han dog kort innan jag föddes. Datumet lyder 30/4 1926.
          
Och det är en helt annan historia som jag kanske berättar en annan gång.
 
           Bengt Berg skrev om och fotograferade bland annat grisslorna här ute. Och pilgrimsfalkarna som då fortfarande häckade här. Fotografierna är för tiden alldeles fantastiska. Problemet med att komma nära fåglarna löste han genom att forsla hit en uttjänt luftballongskorg som han försökte kamouflagefärga i bergets kulörer.
             Det krävdes naturligtvis flera personer för att hissa honom upp och ned. Och att hålla ordning på linorna. Men i allt detta bibehöll fotografen sin oklanderliga och herrskapsmässiga klädsel. Och matsäck tillräckligt vidlyftig. Inklusive cigarrer.
 
Så har jag varit här, eller på Lillön, då och då genom åren.
Några augustidagar kanske 1984 var jag med några vänner på Lilla Karlsö. Vi fick då rapport från Ottenby om att en Eleonorafalk av mörk fas just passerat i full fart norrut. Och detta var långt innan mobiltelefonernas tid.
 
        Inte minns jag nu om det var samma dag. Eller dagen därpå. Men jag minns att vi i den ljumma skymningen kunde välkomna landets första Eleonorafalk till öarna väster om ön.
 
 
Yr.no fick rätt idag. Regnat ihållande hela morgonen. Igår kväll innan natten kramat ön visslade emellertid en taigasångare utanför mitt öppna fönster. Som en hälsning från långt bort i öster.
        Tordmularna tycks dock ha simmat härifrån till sina vinterdomäner ute på havet.
Men det klarnar väl upp. Jag får improvisera. Som vanligt.
          Kanske bjuda upp öns melankoli till en sval och tät eller yster tango uppe på Millsnabb. Eller Spangar. Klippornas klippor. Stora Karlsös utropstecken mot sjön.
 
 
4 september
 
Inte alls denna gång. Ingenting.
 
              Vilket jag visste var ett levande alternativ redan då jag reste hit ut. Inga bilder i portföljen hem.
       Fåglarna svåra. Skarvarna packade i sina svarta dödskåpor ute på de små otillgängliga skären. Grisslor och tordmular har lämnat.
       Visst.
      Lövsångare och grå flugsnappare i lövverken.
 
          Sädesärlor trippar ömfotade bland gäspande fossiler på stranden.
  
       Tio korpar leker budord kraxande blåsvarta längs Utfalls panna i öster.
         Vädret gäckat. Vinden rumsterat. Regnet. Tillsammans har de stavat opålitlighet med versaler över Stora Karlsö denna gång. Eller hellre kanske otillgänglighet.
         Som öar typiskt kan göra. Deras nyckfulla drag. Knycker plötsligt på nacken och tjurar då de inte har lust att samarbeta.

​