|
Alla mänskor uppskattar inte att resa. För somliga är resandet en del av själva meningen. Eller innebörden med vårt jordeliv. Se andra människor i ögonen. Dra in annorlunda och främmande dofter. Lyssna till nya språk och tungomål. Eller lägga ytterligare kryssade fågelarter till listan för Western Palearctic. Eller för all del Mellanöstern. Inbillar mig själv att jag älskar att resa. Dofterna och rösterna. En eller annan obekant fågel. Som den vagabond jag alltid känt mig som. Men säker kan jag inte vara. Det är ju i regel ändå skönt i någon mening. Att komma hem. Även om jag, liksom fåglarna, inte känner mig knuten till ett eller annat hemland. Att vara hemma är kanske mer som en ren och skär upplevelse. Hemma är jag t ex i en djup granskog. Så djup som möjligt. Där känner jag mig fullständigt trygg. Men också detta. Att hemma är här i havsbandet då vågorna är de enda som talar till mig. Alldeles särskilt hemma har jag varit i Zimbabwe. Märkligt nog. Vid Mana Pools intill Zambesifloden. Med flodhästar som närmaste grannar. Jag vet. En skulle då inte gå ut ur hyddan nattetid men jag kunde inte låta bli. Då kunde jag sjunga med dem. Mina vänner. Flodhästarna. Deras sång är nämligen oemotståndligt arkaisk. Som om jordens innandöme med ens kunde sjunga. Senaste året har jag varit hemma lite varstans. Toscana, spanska Pyrenéerna, Canada, Extremadura i Spanien och den grekiska ön Lesbos. Fina resor allesammans. Och planerar nu framåt. Som en spårhund. Det sägs att Arabiska halvön hyser en fantastisk fågelfauna . Förenade Arabemiraten, Oman, Jemen, Saudiarabien, Qatar och kanske någon annan stat. Jag väljer nu kanske Oman. Och tänker att själva planeringen är halva resan. Googla. Beställa en fågelbok över området. Leta reda på en bra karta. I papper. Drömma. Överväga alla fotografiska möjligheter. Drömma igen. Undra över om någon lyckats fotografera Faraos ökenuv eller om just det kan utgöra min mission. Eller den arabiska varianten av dvärguv. Drömma väldigt mycket mer. Om tur. Och det för mig exotiska landet. Halalmåltid på flyget. Ok. Det prövar jag gärna. I min resa in i en annan och för mig nästan helt främmande kultur. Där tror jag att äventyret tar vid. Efter att fotoutrustningen gått igenom vederbörlig kontroll och jag i valutan OMR fått mitt magiska visum att hålla mellan min i nu nästan 40 grader svettiga handflata och den stumma högerhandens tumme. Jag talar nu om något helt annat än idag. Nu väntar jag på att vadarna ska komma nära. I bästa fall en snäppa i skymningens ljus. Eller en spov i gryningens.
1 Comment
 Väntan är väl en del av livet. Som nu. Vid Muskmyr i Gotlands sydligast belägna lilla socken Sundre. En agmyr som andra kanhända. Men just nu utgör den nattlogi för en handfull kärrhökar som endera dagen ska segla iväg söderut över havet på sina vingar. Vingliga som papperssvalor. Ängshökar. Och stäpphökar. De små kärrhökarna. Den ena kallades tidigare just mindre kärrhök. Den andra arten gick under det svenska namnet blek. Kärrhök alltså.
De är båda ovanliga. Särskilt den bleka som verkligen är just blek och inte ens häckar i Norden. Men varje höst såhär års träffas de ändå på denna plats. Och det är inte första gången jag suttit under den här oxeln och hållit tummarna. Brittsommar. Två tranor rör sina vingar som i ultrarapid då de lyfter. En häger kraxar som vore den lungsjuk på väg till sanatorium. Solen går långsamt ned bakom min rygg. Det blir svalare. Och det är tyst då hösten nu tassar in på sina mockasiner. Ljudlöst. Förutom svag sydvästvind i örat. Snart börjar jag väl höra hur daggmaskarna pratar i jorden. I brist på andra ljud. Hur de för sina små kvällssamtal och svär sina eder över ett segt och hopplöst oxellöv. Brist är emellertid numera en bristvara. På sitt sätt. Brist på evig stimulans alltså. Ljud, ljus och förbiflimrande. Nu kommer solen fram bakom låga moln. Vi kan benämna detta som den gula timmen. Som i tid ligger före den röda. Och den blå. Men kärrhökarna har inte bråttom. Inga dagisbarn att hämta med andan i halsen. De ska inte hem till Aktuellt oavsett vad som skett i världen. Och kanske är det också här som fåglarna lockar oss. Med sin absoluta integritet. Ingenting av tillgjordhet eller svassande. Inget mänskligt eller förmänskligat. En ung brun kärrhök kommer förbi i solen. En gigant jämförelsevis. Men de mindre bidar sin tid där ute i agen. Visst. Jag vet. Förra veckan tänkte jag upptäcka någon annan del av ön. Nu sitter jag ändå här. På Närsholmen. Platsen som är så ödesmättad av sin Gudsnärvaro att Tarkovskij här spelade in sin film ” Offret ”. Lite otur hade han. Huset man byggde skulle i en scen brinna ned enligt en särskild regianvisning. Vilket inte skedde. Naturen konstrade. Och regissören och hans medarbetare fick bygga upp ett nytt. Hus. Nog blev jag förtjust i denna udde redan vid besök på det avlägsna 70-talet. Reste hit en påsk. Vandrade över grässtäppen tillsammans med girafferna. Minns att jag stötte upp en berglärka. Och att skärfläckorna redan anlänt i snögloppet. Fortfarande ganska frisk vind då jag anländer. Sydlig. Kanske 7-8 meter per sekund med vågor som bryter in över tångbankarna. Två fågelskådare står längst ute på udden vilket gör att här är tomt på vadare. Får rigga mitt nattläger dit jag tror att de ska återvända. Fåglarna alltså. Och det blir ganska bra i kanten av lagunen på en tångbank. Släke. Ja så säger man här på Gotland. Om tången som ruttnar. Doftar så typiskt men sänder klanger av hav och frihet. Och nog kommer fåglarna då människorna gått och lugnet lagt sig. Vi är ju ändå gamla vänner. Brushane. Smalnäbbad simsnäppa. Skärfläcka. Småsnäppor. Många småsnäppor. Ovanligt många. Grönbena och gluttsnäppa. En enkelbeckasin sticker ut näbben bakom en grästuva för att sen dra in hakan. Om nu fåglar egentligen har sådana kroppsdelar. Hakor. Det gör den i alla fall. Drar in och försvinner. Efterhand mojnar vinden. Det mörknar. Men då kryper fullmånen upp med sitt kritvita ansikte. Natten skingras en smula. Och skuggorna blir långa. Rena spökstämningen härute i hägnet av fyrens roterande sken. En natt som nu kan jag förstå att det här en del av mitt liv. Ligga en meter från havet, lyssna till vågorna, fånga upp en och annan fågels rörelse med hörseln, förstå att livet fortsätter i naturen efter sin egen regi. Men att jag ändå får vara en vagabonderande gäst. Komma så nära så nära. Till tången. Stenarna. Vattnet. Och besöka småsnäppornas dansgolv. Eländet i Raqqa och Aleppo rullar emellertid på. Stridsvagnarnas larvfötter vinner terräng över sanddyner och huskroppar. I skriet efter fred bor fortfarande bara förtvivlan. Och ropen tar sig över havet ända hit …  Tillbaka till Gotland. Sensommar och rötmånad ligger som ett våtvarmt omslag över människor och djur. De senaste dagarna har det blåst småspik men nu andas himlen in igen och håller än så länge andan. Sydöstra ön på nytt. Nästa gång skall jag undersöka någon annan tångbank på denna gudsförgätna ö. Om det kan vara så förstås. Vår förra biskop - han Koskinen - blev aldrig överens med mig i denna sak. Han ansåg inte ens att vi behövde färjan. Det är ju lättare att göra som Jesus. Bara gå på vattnet. Inga tider att passa. Typ. Högvatten så det förslår vilket inte är så bra för mitt ändamål att fotografera vadarfåglar. Men över vattenståndet rår inte ens kungen. Eller för all del biskopen. Hur mycket han än kan ränna runt på vattnet i sina välsignade kängor. Än mindre en ensam och tjurig fågelfotograf. Så utelämnad är jag. Vågorna slår ändå mjukt några meter bort där jag ligger. Och jag tror att havets andedräkt kan klä oss mänskor i de plagg våra kaotiska nutidssjälar behöver. Varm filt av tång då kylan kryper på. Eller en mantel av sjögräs och lättja. Allt efter dina behov. Kustpipare häckar inte här. De är på genomresa från långt långt i nordost där de ruvar sin kull vid Ishavets rand. Det är härdiga fåglar som nästan alltid står längst ut i havsbandet dit ingen ornitolog eller fotograf når. Försöken skulle säkert också vara lika valhänta eller dömda att misslyckas för en kameldrivare eller en smärt och smidig lindansös. I själva verket tvivlar jag starkt på att ens cirkusens direktör i cylinderhatt eller lejontämjaren skulle lyckas. Och detta oaktat hens långa piska med tofs. Så är det nämligen med kustpipare. Men vid udda tider kan det likväl hända att de passerar och stannar upp på en tångbank i närheten. Som Fantomen kanhända. Då han lämnar dödskallegrottan för att uppträda som en vanlig man. Jag menar fågel. Så klär kustpiparna om. Om så bara för ett par korta ögonblick. Innan de fortsätter sin resa i en eller annan vågdal. Vemodigt visslande.
|
