Så vart vänder vi våra näsor idag? Ut eller in? Mot frihet eller förtryck? Skogen eller kanske havet?  Eller åter till beckasinernas kulliga vitmossa. Det regnar för jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag bor i ett litet gult hus mindre än tio meter från forsen där Enan vrider sig fram och åter genom skogen som ett oroligt sovande barn.
 
     Kompisen Pentti kavlar upp ärmarna.
 
” - Är du inte död Saarikoski?  Hur kan du då kavla upp ärmarna? ”
 
” - Nåjo. Inte är jag väl så död direkt. Inte mer än att jag kan kavla upp ärmarna. Och här i Enafors finns också ett dansgolv, Men denna gång i skogen. Synd att det är så långt till svampsäsongen. ”
 
          Det regnar idag. Ihållande nederbörd. Vi stannar inne och latar oss. Pentti översätter någon persisk text till finska och latin. Själv petar jag mig i näsan. Tänker på beckasinerna. De dubbla alltså. Hur de flyger härifrån sin lilla inmutade ruta av vitmossa och polarull. Lämnar Jämtland när svamparnas fruktkroppar skjuter upp ur mossan i augusti. Kantareller. Gula som postlådor. Om sådana fortfarande finns i denna värld av outsourcing och franschise.
 
Sommaren är kort.
 
           Och under tre till fyra dygn flyger de utan rast ända ned till Centralafrika.
 
    ”    - Det är ju 600 mil Pentti. Så långt kan ingen av oss flyga. Vi skulle buklanda i Svenstavik. Förmodligen utanför gatuköket. Särskilt du. Som är ännu tjockare än jag.”
 
    ”    - Inte behöver vi flyga som fåglarna. Till det är vi inte skapta. Du är en drömmare. Sannolikt obotlig. Vi ska däremot flyga i tanken. Dra upp fendrarna runt tankens skepp, lätta fantasins ankar, surra fast oss vid den största masten av ek som gudarna yxat till. Jag ska bara översätta Illiaden till ryska först. Sen far vi.”
 
 
        Så de dubbla beckasinerna tillbringar sina vintrar i tropiska Afrika. Åtta eller kanske nio månader där. Tre månader här. Och däremellan en sagolik resa.
 
 
” -Men en sak undrar jag.” säger Pentti.  ” Hur klarade vi nordbor oss undan svält tidigare. Då det var tjugo mil mellan korvkioskerna. Ketchup. Senap. Med eller utan bröd. ”
 
 ” - Idag är risken för svält och hungersnöd här till synes undanröjd. I varje håla – som Särna, Handöl eller Lärbro – finns mat och massage. Således går det utmärkt att i Handöl åtnjuta Thailändsk massage och i Särna att välja mellan alla möjliga traditionella svenska maträtter. Även en mycket sen fredagskväll i juni. ”
 
 ” - Du har rätt. Calzone.  Med eller utan senap. Kebabrulle. Falafel. Och dansk fläskfilé med så kallad bea. Vad det nu är för något. Också med extra bea. Till allt detta pommes frites som i svensk tappning heter pommes med uttal av alla stavelser och bokstäver. Lika svenskt som kåldolmar. ”
 
     Det duggar eller regnar hårt fortfarande. Beckasinerna fick inget besök av mig i natt. Men bergfinkarna är trogna och rullar ut sin enahanda sång gång på gång vid forsen. Annars rödvingetrastar. Björktrastar. Rödvingar. Och de gällt skrikande drillsnäpporna som nervöst flyger av och an över vattnet.
 
     Det blir aldrig ljust idag. Nu den allra ljusaste tiden av året. Men längst ut på holmen här – i en död gran i vattenbrynet – bor en symaskin. I alla fall om jag ska döma av hur det låter. Det är den tretåiga hackspettens ungar som inte kan hålla tyst ens för ett ögonblick. De ska väl sy ihop sina liv. Ännu så små att de inte når upp över kanten till bohålet.
 
    Annars brukar de mejsla ut sina bohål inne bland de tätaste och mörkaste granarna. Dit dagsljuset aldrig sipprar ned annat än som reflexer av himmel speglade i granbarrens dagg.

Tretång hackspett Enafors  Jämtland 22. 6 2016
 
 
     

 
 
            De nordiska länderna hyser tre arter  beckasiner. Dubbel, enkel och halvenkel. Dessvärre har den senare döpts om. Det nya namnet är betydligt mer andefattigt och stavas dvärgbeckasin. Tråkigt värre. Men envar förstår att den egentligen är halvenkel. Precis som tidigare. Själv har den blott valhänt protesterat.
 
             Det finns saker. Viktigare än detta. I våra liv. Men alla tre beckasiner har sina hyss och egenheter.
 
            Den dubbla fanns fordom spridd över landet. Innan de stora utdikningarna. Den jagades också intensivt. Då Bellman sjöng om ” en nyss skjuten beckasin ” förmodar jag att det var en dubbel. Nu är den sedan länge hänvisad till fjällvärlden där den för en undanskymd  tillvaro. Och förgäves har jag googlat efter franska recept för dess tillagning. Inte funnit något alls för la bécassine double. Varken med eller utan tryffel. Inte ens lätt grillad över öppen eld i ett skogsbryn med en smula färska örter och ett stänk vinäger. Gastronomiskt tycks den således tack och lov gått ur tiden.
 
           Så hemlig har den betraktats att man i modern tid länge ansåg den som mycket rar. Samtidigt en av de fyra fågelarter vi har som utför ett kollektivt spel. En lekande fågelart alltså. Vid sidan av brushane, tjäder och orre. Bara det en trollbindande tanke.
 
         Till på köpet försiggår deras lek helt och hållet nattetid. I skydd av mörkret. Om en nu kan tala om mörker här i närheten av midnattssolen. Men det bidrar till det trolska anslaget. Till fågelns aura och rykte. Sällsynt. Svåråtkomlig. Mystisk och skygg.
 
          Leken är en ren sällsamhet. Åtminstone för människor. Troligen inte alls för de dubbla som ger ett världsvant och ogenerat intryck på arenan. Det är hannarna som syns. Ståtar på en tuva av kråkris, starr eller ljung. Honorna kilar emellan som försiktiga vålnader. Springer fort i ljungen och i gräset. Stannar då och då i steget när en hanne begår sin uppvisning.
 
          Hanens spel följer alltid samma koreografi. Det är en såväl okulärt som auditivt imponerande akt. Lite enahanda kanhända för oss som är vana vid reklampauserna i någon deckare där den lätt alkoholiserade kommissarien har relationsproblem.
 
         Först visar han bröstet. Dubbelbeckasinen alltså. Inte kommissarien. Vilket visst också kan ske i kanske ungefär avsnitt åtta av tio. Breder ut bröstfjädrarna och spänner ut stjärtfjädrarna. Samtidigt sticker han ut näbben i en ungefär 90-gradig vinkel mot bröstet och visslar eller tisslar fram ett försiktigt pipande muslikt läte. Vingarna sträcks ut. Som vill fågeln berätta att den är stor och mäktig. Och om det stannade här skulle vi säga. Ja. En näbbmus. Inte annat än en näbbmus.
 
                    Men det stannar inte. Det fortsätter. Växlar skepnad, tempo och ton efter ett ögonblick.
 
        Så följer den abrupta knorren. Då det tidigare förvandlas till något annat. Innan fågeln sedan faller samman som den steg fram. Fast baklänges. Då ljuder den andra delen av sången. Och den är ännu mer säregen.
 
        Tänk t ex en tunn katalansk kastanjett. En spansk tango i den sena och outgrundliga natten. Ackompanjerad av det fina träknattret helt hastigt från en avlägsen charmör. Och det vi nu talar om är ett romantiskt eller hellre erotiskt rop så ömt och försiktigt men samtidigt mer eller mindre imperativt. Rakt ur det spanska eller kanhända jämtländska mörkret.
 
   Ja ja. Kärleken är alltings hjärta. Men det visste ju Majakovskij redan på det omvälvande och revolutionärt lovande tjugotalet. Iförd sin gula kavaj. Och målad i ansiktet.
 
 
     Så bakom alla åthävor kanske dubbelbeckasinens hane egentligen bara kastar fram denna nattliga fråga;

• Är Du min Lili?

 
 
Och svaret…           Ja. Det är det jag med eller utan hörapparat lyssnar efter i den korta och intensiva jämtländska natten. Om jag nu får kalla det natt. Denna halvskymning.
 
Kyssar till er alla! Och revolution!
 
Volodja


Dubbelbeckasin   Great snipe Jämtland 20-21.6 2016
 
 
 
 
 
 

 
    Som stora insekter fladdrar och glider en flock fjällabbar över heden. Mot de mörkt blyertsgrå molnen bara som siluetter. Trettio fåglar som ständigt byter plats i luften. Vilar med vingarna. Girar obekymrat 180 grader på en gammaldags femöring.
          En sån där i koppar. Eller dyker handlöst. Eller månne ska jag skriva vinglöst. Hur som helst. De är luftens akrobater. I år tydligen i en gemensam flock då maten tryter och det därför inte är meningsfullt att skrida till häckning.
 
   Inga sorkar här på Flatruet i Härjedalen. Inte heller i Jämtland där det också tycks gå dåligt för jaktfalkarna. Fjällvärldens ornitologiska ikoner. Som inte fångar sork utan lever på ripor.
 
    Ett tranpar segar förbi i den hårda motvinden. De blåser i sina valthorn. Och bryter med dem genom vindens dån. Som inte mosnäppor eller blåhakar rår på med sina mindre brutala stämmor.
 
    Fjällabbarna försvann i väster. Kanske nu på andra sidan gränsen. Fåglar vet ju att vi inte har något hemland. Att livet är ett vagabonderande.

Fjällabb   Long-tailed skua
 
 

           ​Nu i natt kommer himlen glidande i knähöjd. Fuktiga molnbankar drar i full fart in över Nipfjället. Jag känner mig som gick jag i en blöt och kall disktrasa.
     
           Att vara inne i de blygrå låga molnen är som att vara i ett annat och betydligt fuktigare land. Kanske drygt tio meter per sekund. Och det är sommar i Norden.
 
    Här är jag för fjällpiparna. Vilket är en släkting med långa ben. Till mina fläckor därhemma. De här näpna fåglarna är kalfjällets vadare.
 
      Från början i natt kommer vi inte alls överens. Vi känner inte varandra. Piparna flyr och skyggar. För dem finns alltid en lavklädd sten eller en sänka med kråkris att dölja sig i.
                Själv är jag som ett stort utropstecken på den kala heden. Att bli ett med marken tar tid. Men eftersom timmarna går växer lavar, ris och klockljung också över en människa här på fjället.
 
    Så nu då natten börjat förhandla med dagen om ljuset och mörkret är vi någorlunda vänner. Och jag får ligga här på mage och beundra dem.

​Fjällpipare   Dotterel