|
Tänkte hälsa på smådoppingarna nu i kväll. I dammen där vi brukar träffas efter jobbet. På After work såhär om fredagarna. Vadarbyxor på. Och mellan ett videsnår och en liten lummig vassrugge har vi vår mötesplats här helt i skymundan. En mild och vacker kväll. Som om försommaren redan börjat andas med oss. Solen stark. Och därmed egentligen inget ljus för fotografering. Men möjligen för umgänge. Jag står i vatten upp till bröstet. Jag står här i en timme eller två. Kanske blir det till och med tre. Nej. Det tror jag inte. Solen rör sig nedåt och norrut bakom min rygg. Och ingenting händer förutom att ladusvalorna höjer och sänker sig över vattenytan. Men dem är jag inte bekant med på samma vis. Vi bara hälsar på varandra. Som om vi var vänner till bara namnet genom en eller annan avlägsen kusin. Men inga små doppingar. Nej. En rörhöna kluckar och raspar skarpt i vassen. Vi retas en smula. Till nästa besök ska jag också sätta på min röda clownnäsa. Den som du bär permanent. Och en ensam svarthakedopping som så sorgset ljuder med ojämna mellanrum. Sin torra, skrapiga och en aning ödesmättade locklåt.Vackra fåglar. Bedårande. Men ljuset kamrat. Ljuset saknar i den tidiga kvällen alla sina vibraton och skiftningar. Som om vi satt i öknen med herr Omar, slagskuggorna och en liten men ack så söt kopp arabiskt kaffe där någonstans i skydd av kamelernas långa skuggor på den arabiska halvön. Svarthakedopping Gotland 13 maj 2016 
0 Comments
Myrspovar är rödare än rödspovar. Vilket inte hörs på namnet. Mörkare tegelfärgade. Djupröda som blod då deras hanar anlagt sommardräkt. Något som sker i form av att den yttersta delen på vinterns kroppsfjädrar slits tills den röda färgen längre in på fjädrarna blir synlig. Ett märkligt sätt att klä om kanhända. Men vanligt hos fåglar. Det såg fint ut här igår. Jag räknar sällan eller aldrig numera men finska vännen Bimbi är noggrann. 620 myrspovar. Minst. Hanarna håller nu på att bli röda. De borde gestalta sig vackert i solnedgångens medljus. Svavelgult kanske. En aning guld. Orange. Och blod. I alla upptänkliga skiftningar. Och snart. En natt med medvind från sydväst kommer flockarna att lyfta. Tjattra en god stund med sina nasala röster. Innan de är överens. Lätta från den gotländska geggamojan. Flyga runt några vändor i mörkret. Sen sätta kurs mot Finska viken eller längre norrut. Destination ryska tundran och ishavskusten. Om det nu längre finns något som bär det namnet. Ishav alltså. Myrspov är en av de fågelarter som bevisats företa bland de allra längsta resorna. Således kan de flyga nonstop i tio dygn från Alaska till Nya Zeeland vilket är en sträcka på 11 000 kilometer eller över 1000 mil. Från Avesta till Bagarmossen är det knappt 14 mil. Som jämförelse. Bara så att du ska förstå. Som du vet kan det vara väl så svårt att bara flyga den lilla sträckan. Försök själv. Kanske tvingas du rentav på vägen att landa i Södertälje för att hämta andan. Och äta en kebab. Problemet med myrspovar liknar problemet med skärfläckor. Att de föredrar djupare vatten. Och att fotografen alltså också måste befinna sig där. Jag har emellertid nu anmält min kamera till simskola. Det kommer kännas lugnare då den tagit simborgarmärket. 
 Första maj nu i Madrid. Jag ser här i förorten Barajas ingenting av manifestationer. Och här på det lilla torget är folklivet så intensivt att gulhämplingarna har svårt att göra sina kvittriga röster hörda. Här flyger halsbandsparakiter av och an med bomaterial De tycks ha valt en sydländsk gran. Förvildade burfåglar. Finns numera spridda i Europas storstäders parker. I den lika märkliga sydländska granen strax intill bor vit stork. Pampig där den står upp i sitt risbo högst upp med utsikt över hela torget och parken. Annars råder mest människoliv här. Herrar i kostym och damer, som av klackhöjden att döma, tänker sig ett liv i någon himmel eller mothimmel. Vid busstationen väntar en blind man otåligt med sin vita käpp. Den sena våren med regn och frost har med ens slagit om till spansk försommar. Bra för bina. Bra för biätarna. Fortsatt svårt för småtrapparna som går vilse i det ovanligt höga gräset. Vemodigt att lämna Extremaduras landskap. De pastorala miljöerna. Korkekar och får. Fåglar och vänner. Hem till mina andra kompisar nu. Skärfläckor. Brushanar. Om de nu har lust att hänga med mig förstås. Nu när det finns så mycket annat roligt att göra. Kanske de föredrar att se på nya säsongen av Game of Thrones. Eller något annat. I så fall tror jag att smådoppingarna är hemma i sin gyttjedamm och blir glada för ett besök.  Kryper ihop i olivlundens daggdränkta gräs. Det är riktigt blött och jag borde varit annorlunda klädd. Träden fulla av hemligheter, gamla och knöliga. Fåren som vanligt på väg ut till betet, Kling-klong. Kling-Klong. Allting är stilla och en tupp gol i fjärran. Det här skulle kunna vara på Oljeberget. Vad nu det skulle innebära. En ringduva tar hand om orkesterns basgång. Som alt tjänstgör sommargyllingen med sin djupa visslings få men effektiva variationer. Kolio Ko Koulio kanske. Så flöjten är inte svarvad i körsbärsträ. Inte i något annat träslag heller för all del. En skata hackar rytmen och jag väntar på en härfågel. Indianhövdingen som bosatt sig i den ihåliga och skruvade roten av ett olivträd. Ständigt denna Vessla förlåt väntan. Och dessa evinnerliga persikomättade soluppgångar. Något måste ändå ske med en människa som väntar frivilligt. Jag vet inte vad men tror att det kan vara något gott. Kanske rent av viktigt. Som en medicin hoprörd av honung och kärlek. Två kapslar tre gånger dagligen. Det finns en uppsjö av fotografier på härfågel av modell hardcore. Jag har sådana själv. Med skärpa på näsborrarna och uppfälld kam. Världen behöver nog inte fler. Därför vill jag försöka placera in henne i sin miljö istället. Försöka i all fall. Och jag väljer att skriva henne som Erik Rosenberg gjorde. Det låter så vackert. Opp-opp-opp Opp-opp-opp Äsch. Nu blev det visst hardcore i alla fall  I natt går jag ut med Antonio. Vi vandrar raskt över de gräshöljda kullarna. Månen är kanske halv. Nattens dofter är tunga av kryddor som mitt väderkorn inte kan namnge eller skilja ut. Kanske är det rosmarin som dominerar. Eller salvia. Hur som helst får jag associationer av medelhav. Gräset vått av dagg. Långt borta skär en bil upp nattens tystnad. Inne i en liten dunge av korkekar sitter hornugglans ungar och tigger med sitt jamande. De svartvingade gladorna kommer redan innan det ljusnat. En av dem har en råtta i klorna. Tiden och vädret växlar. Blåsigt. Grått. Mitt sällskap utgörs mest av skator och ringduvor. De är inte särskilt pratsamma idag. En vuxen hornuggla glider med sina eldögon över vetefältet innan den tar skydd långt inne i hägnet av en ek. Sen sker just ingenting. Och ingenting. Gladorna tar många timmars siesta. Sent om eftermiddagen kommer en av fåglarna tillbaka. Putsar och plockar fjäderdräkten. Sträcker varje vingpenna och skakar sin dunklädsel. Sedan ny siesta. Timmarna går. Strax innan solnedgången överlämnar hannen till honan en stor brunråtta som hon sätter i sig utan omsvep. Dagens tredje eller kanske fjärde. Samtidigt börjar hornugglans ungar tigga nu då de inser att mörkret rullar in igen. Och att det börjar bli deras tid på jorden. På vägen tillbaka i denna nya iberiska natt slår tre olika vaktlar i gräset. Och intill stigen kramar en vassångare ohjälpligt sin enda rullande ton.  Väderleken har till idag bytt kostym inne i nattens djupa garderob. Över de taggiga bergen i norr och höglandsslätten runt Calera hänger molnen löst och ledigt . Som om det skulle börja regna. Bakgrundens samtal sköts av gulhämplingar, steglitser, biätare och svarta starar. Deras småprat rör mest det alldagliga. Om boendet. Om tillgången på föda. Bara ibland lite skvaller och förlupna bisatser om den där konstiga fotografen som hänger framför sin café con leche med trötta ögon och det brinnande hoppet om bilden. Söker som guldgrävarna efter det som i grunden är omöjligt. Och helt utan förklaring. Med vaskpanna i den ena handen. Och kamera i den andra. Våren är sen i Extremadura. Vinterns hårda nypor är emellertid nu på väg att släppa sitt grepp. Biätare kommer in från Afrika och får bråda dagar för att hinna ifatt. Rött, gult, grönt och blått blixtrar till då solen kommer fram. Det var de här klara färgerna som återstod i Guds palett när hen på övertid den sista dagen trött och grinig bara blaskade på för att bli klar så fort som möjligt.  Visslingen och drillandet påminner verkligen om storspovarna därhemma över Närsholmen. Miljön här likaså. Det är en dryg timme kvar till soluppgången och tjockfötterna sjunger fortfarande. Detta trots att de inte alls ser ut att kunna ha en vacker sång. Men det vet de förmodligen inte själva. Så måhända fortsätter de bara av födsel och ohejdad vana. Och trots namnet. Mulet nu. Vilket jag är glad över. De iberiska slagskuggorna från gårdagens sol gör bilderna döda. En småtrapp sjunger helt nära. Ett kort knarr eller rassel. Som då Jorge på den lokala baren blandar leken inför nästa giv. Efterhand långsam soluppgång. Så fort det ljusnar en aning skymtar en vit spöklik gestalt mot en fjärran gräshöjd. Den darrar och vrider sig runt sin egen axel. En tupp. Intill en liten höna. Det är detta som beskrivs som skumbad. Då stortrappen fäller ut alla sina fjädrar. Vänder dem ut och in till avigan och låtsas vara ett vitt fladdrande moln. Längre bort fårens skällor vilket låter som en katolsk procession. Det blir vid middagstid ändå varmt. Luften dallrar tyvärr i värmen. En fotografs mardröm. Eller i alla fall en av dem. Det finns fler. Hux flux dyker en spansk kejsarörn ned mot trappen framför mig. Lite osämja uppstår och lika hastigt är örnen försvunnen i gasset.  I korkekarnas sköte. Nattens röster möter nu dagens. Så länge mörkret har överhand visslar fortfarande dvärguvarna obekymrat. De fladdrar mellan träden mot himlen som stora nattflyn. Suddiga för mitt öga. Sätter sig så tillrätta i någon grenklyka då dagen rullar ut sin ljudmatta. En röst efter en annan tar vid. Gök. Härfågel. Sydnäktergal. Och de andra kompisarna. Först då solen värmt korkekarnas kronor prövar sommargyllingen sina djupa visslingar. Döljer sig själv i sin postgula fjäderdräkt djupt inne bland löven. Om det nu finns kvar ett sådant ord förstås. Som postgul. Mina barn kommer inte att förstå mig. Bland gräs och ekar tjattrar små grupper av blåskator men det finns också annat som försvunnit. Utöver postgult alltså. Som vitryggig hackspett från Västerbotten. Som Korsnäsgården, blykowa och Gotlands ornitologiska förenings telefonsvarare. Nu gör jag sällskap med den svarta tjuren i hagen här. Sova under korkek. Och vaggas av härfåglars poppande. För övrigt skulle den unge mannen som skjutsade mig hit kunna bli taxichaufför i Tbilisi. Han ska bara lära sig att kedjeröka ryska utan filter. Och montera bort säkerhetsbältena förstås  Extremadura. Nu igen. Samtidigt som mina fotografiska vänner sitter utspridda i den skandinaviska taigan. Inkrupna i sina kojor ackompanjerade av tjädersisningar och bubblande orrar. Här är än så länge tyst frånsett vaktlarnas tretakter. Stjärnklart är det också men fullmånen som gjorde mig sällskap hela flygresan är på reträtt. Gårdagskvällen blev lång. Dvärguven utanför fönstret ville aldrig tystna. Tjo(k) … tjo(k) … tjo(k) … I all evighet som en läckande vattenkran över en ekande stålvask. Och hit ut till grässtäppen gick jag långt innan solen, som nu, började stiga. Nätterna är fortfarande väldigt svala som ett slags saknad. Dagarna växlande. Nattens och dagens uppdrag är stortrapp. En stäppfågel som trivs här på högslätterna där bergen mot norr bildar en hotfull eller lockande fond med sina snöklädda toppar. Det kommer att bli väntan nu. Lång väntan. Ut i gömslet i beckmörker innan solens uppgång. Vandra hem någon timme eller så efter mörkrets inbrott. Och däremellan vet ingen vad som sker. Ingenting sker. Det är tyst och öde som efter ett bombnedslag. Och timmarna går. Strax innan klockan nio på kvällen sticker en stortrapp upp huvudet bakom en gräskulle. Sen promenerar den makligt runt på inspektion innan den uppslukas av slätten och den Iberiska natten.  |