Silkeshägrarnas samtal. Knarrar och skorrar som vore de urgamla gubbar där de sitter uppklättrade i sina buskage. Lite som morfar i granen hos Loranga och Mazarin. Han som blir matad med fågelfrö. Om de kommer ihåg förstås. 
Kritvita är de också. Så kanske har de redan passerat gränsen. Och språkar bara helt förstrött med oss från den andra sidan. Nu i kvällningen kunde de lika gärna vara spöken. Försedda med vita lakan. Bara ögonen, den svarta näbben och de lika svarta benen sticker ut. 
Och deras lustiga gula fötter. Men om dem vet jag inte vad jag ska tro.
Samarbetar med fotografen gör de inte. De knarrande små vita hägrarna.
Svart stork. En liten familj. Glider utan vingslag sakta över flodens mynning. Svartrockarna. Gotharna. Eller dödsryttarna. Går ned hos de plötsligt så små hägrarna. I jämförelse. Storkarna är tysta. Ödemarksfåglar som kanske inte har behov av så många läten. Inte så begivna på snicksnack.
Rostand. Mellanspett. Dvärgörn.
Morgonen därpå är storkarna kvar i träsket. En grekisk guldsmed häller ut solens första strålar över ön. Varmt. Och guldgult. 
Svårt förstå hur så stora fåglar kan försvinna bakom pyttesmå buskage därute. Tankarna går osökt till Åke Holmbergs utmärkta och användbara beskrivning av hur många lantmätare som kan dölja sig bakom en elefant respektive en kamel. Och det är åtskilliga. Om jag inte missminner mig kan inte mindre än 17 lantmätare dölja sig bakom en elefant. Antalet som får plats i skuggan av en kamel är naturligt nog något färre.
Inklusive den till lantmätare utklädde privatdetektiven Ture Sventon från Drottninggatan i Stockholm förstås.
Nu - 06.24 grekisk tid - kommer silkeshägrarna åter. Förmodligen efter att ha tillbringat natten i ett närbeläget träd. Där de suttit upphängda som vita badhanddukar på tork.
Och de svarta storkarna är nu fem stycken. 
Här på Lesbos finns för övrigt en antik sjunken stad. Pyrra. I helt stilla väderlek kan vi se dit ned. Vinka till Poseidon. Och kanske Jar-Jar Binks. 
Svart stork och silkeshäger Lesbos 28.5 2016
Black stork and little egret

​

​Ingen Krupers nötväcka. Ingen alls. Och alldeles  stilla här i eftermiddagens hetta.
 
                 En härfågel – se där! Men ingen Krupers.
       Ytterligare en härfågel!
 
Theobald Johannes Kruper. 1829-1917. Tysk ornitolog och entomolog. Vigde tydligen sitt liv åt att studera natur i balkanländerna. Och arbetade på Naturhistoriska muséet i Aten
 
              Annars blott gnistrandet från de små gulhämplingarna som far av och an. Ständigt lockande och kvittrande. Högst uppe bland pinjernas barr och kottar.
           Låter som om de lika förgäves som förtvivlat försökte få eld på en gammal rostig cigarettändare. Hela tiden.
 
      I byn Assomatos blir vägen mot torget allt trängre. Vid den lokala baren får vi vika in backspeglarna. Det är för övrigt en klok vana att alltid göra i Grekland.
   
      Sen tvingas madame att be gästerna gå in. Samtidigt som hon släpar in ett bord och en handfull stolar. Det blir för hennes besökare, kort sagt, ett avbrott i förmiddagens Ouzo.
 
      Sen var det såhär nära från att vi hade behövt ta plåtskadeförsäkringen i anspråk ( vi får tänka oss att eventuella läsare använder sin fantasi och ser mig måtta något obeskrivligt kort avstånd mellan höger hands pekfinger och tumme ).
 
     Jag lovar. Avståndet var inte längre än trycksvärtans tjocklek på ledarsidan i dagstidningen Rizospastis.  Kommunistpartets organ.
 
 
   Eftermiddag nu. En aning svalare. Kanske vill en eller annan silkeshäger samarbeta om jag gör en utflykt till Paraklia. Till flodens mun.
 
 
 
Medelhavsstenskvätta   Lesbos  27.5 2016    
 
Black-eared wheater
 
 
 
 

​    Tänker möta dagen vid den förstenade skogen. Visserligen är den förstenade stängd för besökare. Men kedjan över vägen ramlar nästan av sig själv i mörkret.
 
      På vägen hög berg. Och djupa dalar. I bilradion knastrar en turkisk kärleksballad på ena sidan om bergen. På den andra är det bara bruset från Big Bang som når mottagaren. Som en försiktig liten påminnelse kanhända. Om årmiljonerna.
       Det hörs på sångarens trånande röst att hans prinsessa är oåtkomlig. Som den turkiska natten.
 
       Stilla innan solen går upp.
 
       Framåt morgonen tar sjöbrisen fart över öns alla olivlundar. Ena sidan av olivernas blad är grön. Den andra silverluddig. Så länge luften är loj och sömnig är Lesbos grön av olivträden. Då sjöbrisen friskar i vänder tolv miljoner träd upp sina bladundersidor. Och ön badar med ens i silver.
 
         Härfågel.
 
          Berghöna. Biätare.     
 
                 Silkeshäger.  
Natthäger.    Ormörn.    Långt långt
Bort
 
 
     Svårt detta ljus annars. När solen står högt. Slagskuggor skär i allt som en morakniv. Och alla färger försvinner. Jag vaktar nu på den gulgrå. Sparven alltså. Uppklättrad på kanten av ett kloster.
        De är inte så lätta de här gulgrå. Föredrar att utnyttja sitt utmärkta kamouflage inne i lövverket.
 
   Denna gång struntar jag nog i Krupers nötväcka. Det finns annat i livet än fåglar. Kanske.  Men jag vet nog inte riktigt vad det skulle vara förstås. När allt kommer omkring.
 
 
Rostsparv och gulgrå sparv Lesbos 26.5 2016
 
 
Cretzschmar´s bunting  and Cinereus bunting
 

​Akilles har ankrat sitt skepp här i Petra. Han vinkar så glatt då vi går förbi. Framför tobakisten i hamnen står en grekisk-ortodox pater. Just i färd med att inhandla två paket John Silver. Kolsvart fotsid dräkt. Och gråskäggig som en av lavar övervuxen granstubbe. Utan filter förstås. Cigaretterna alltså.
Akilles skrockar djupt. Förklarar att inte ger han så mycket som ett korvöre för de nya gudarna. Makt. Och rikedom. Eller för övrigt prästens.
Över alltsammans dundrar samtidigt megafonen från frukt- och grönsakshandlaren gistna Toyota.
- Saftiga meloner!
- Solmogna tomater! 
- Underbara runda apelsiner! 
- Kom och köp!
Nu får vi förstås tänka oss att detta vrålas och skorras ur apparaten med aningen starkare grekisk diktion. Det här är ju ändå Lesbos. Även om vi just nu glor på Turkiet.
Örnvråk. Örnvråk. Svarthakad sångare. Rödstrupig. Pilgrimsfalk. Rödfalk. Rödnäbbad trut.
Britterna har pippi på egennamn. Några av öns fågelarter utgör goda exempel. Ruppels warbler. Audouin´s gull. Cretzschmar´s bunting.
Baklänges på svenska blir det rostsparv, rödnäbbad trut och svarthakad sångare. 
Varför den här endemiska truten döpts efter franska Jean Victoire Audouin (1797-1841) framstår för mig som en ren och skär obegriplighet. Om nu sådana kan vara rosa. Obegripligheter alltså.
Eduard Ruppel var för sin del tysk zoolog (1794-1884) och Philipp Jakob Cretzschmar (1786-1845) en landsman till honom. Läkare och vetenskapsman.
Britternas koloniala kultur kan också avläsas inom de ornitologiska kretsarna här på Lesbos. Således har de omsorgsfullt namngivit intressanta fågellokaler på sitt eget språk. 
Devil´s bridge. East river. Derbyshire. 
För att nu nämna några. Tilläggas kan att det finns utmärkta lokala namn sedan tidigare. 
Byn Kalloni, där vi bor, har t ex funnits här och haft samma namn i över tretusen år. På den tiden var det väl knappt stenålder på de engelska öarna.
Rödstrupig sångare Subalpine warbler Lesbos 25.5 2016

​   Går ut i natten. Eller gryningen.  Med nästanfullmånens bleka ansikte hängande över oss på den annars tomma himlen. Fladdermössen söker nu dagviste där de ska kunna hänga upp och ned till nästa solnedgång. Jag undrar hur de ser på världen från ett sådant perspektiv. Blinda som de dessutom är. Blind och upp och ned. Kanske en bild av livet.
 
   Rallhäger. Balkansångare. Blåkråka. Flamingo. Trastsångare.
 
Vad är det som gör att vissa fåglar är så exotiska? Och eftertraktade. Skönhet förstås. Skådebröd för ögats småningom starrdränkta lins. Öronfröjd. Som sommargyllingens djupa harmoniska vissling. Eller sydnäktergalens hårdsträngade toner.
 
   Kornsparvar är ingenting av detta. Inte en enda avvikande fjäder. Och sången är bara ett torrt rassel och klirr. Som då fängelsevakten närmar sig i korridoren med sin tunga nyckelknippa.
 
   Men också det oåtkomliga. Väldigt rara eller svårsedda fågelarter bär ytterligare en eftertraktad klädnad. Som kornsparv därhemma på Gotland.
 
    Gedigen kunskap  och erfarenhet. Det rymmer boken om fågellivet här på Lesbos. Som vilket av mullbärsträden som föredras av rosenstararna då det avlägger sina glesa visiter. Eller vilket dike här på slättlandet som är sköldpaddornas paradis.
 
         Och där finns de nu hundratals. De ligger inne i sina skal och torkar i middagshettan. En och annan gör grodorna sällskap i vattnet. Uråldriga djur. Då Darwin lät evolutionens fakta löpa över världen tror jag sköldpaddorna låg och sov. De älskar att sova. Och därför har de överlevt alla förändringar. Miljoner år och ännu många fler.
 
        Och till detta har författaren Richard Brooks gjort egna tecknade kartor. Ritat vägar, färistar och popplar för hand. Det liknar skattkartorna vi gjorde till varandra som barn. Och de är ganska underbara. Som sköldpaddorna. Sorgligt nog är boken så dåligt bunden så att sidorna alla är lösa och en efter en seglar iväg över havet mot turkiet.
 
 
Svarthuvad sparv   Black-headed bunting  Lesbos 24.5 2016
 
 
www.fagelnsblick.com
 

   Vemodig är tofslärkornas sång. Några eller en handfull nedåtkrökta flöjttoner som faller mot marken bland cistrosor och stenek. Rentav sorgen är den. Eller kanske gråtmild med ett hårt nostalgiskt vibrato.
             Så jag förstår olivträden som böjer sina hårt prövade nackar. För att sedan låta tårarna flöda då de lyssnar.
 
    Alla minns de så väl ett annat hemland. Flödande av Retsina. Olivolja. Honung och saltade råa sardiner.
 
    Det är en annan tid nu. Och efter någon timmes bilkörning här på Lesbos upplever jag måttet som rågat på en särskild punkt. Öns vägnät är fullkomligt nedlusat av varningsskyltar. Alla med samma innebörd. Varning för kurvig väg!
 
    Men en människa orkar inte förstå så många hotfulla signaler. Så efter en stund blir en mätt och har fått en överdos. Som beskäftig besökare vill jag därmed förklara att jag skulle ha så mycket större användning för det helt motsatta. Det fullständigt konträra. Nämligen. Se upp! Varning för raksträcka!
 
    Och växel fyra och fem hade kunnat stanna hemma under en pinje istället. På denna lilla bil.
 
    Rödstrupig sångare. Svarthuvad sparv. Rostsparv. Tjockfot. Minervauggla. Rödfalk. Alpseglare. Rostgumpsvala. Klippnötväcka. Gulgrå sparv. Spansk sparv. Många sparvar tydligen. Ormörn. Dvärgörn. Och örnvråk förstås. Rovfåglar alltså mot himlen eller de gröna eller gula bergen.
 
    Svartbent strandpipare. Svart stork. Och vit. Liksom silkeshäger. Rostand. Flamingo.
 
    Sydnäktergal. Cettisångare. Eksångare. Ja. Sylvia. Phylloscopus. Acrocephalus. Hippolais. I en enda lång rad.
    Medelhavsstenskvätta. Rödhuvad törnskata. Balkanmes och nötskrika.
 
    I skymningen nu släpper Dracula ut sina skyddslingar över byn. Små flockar av fladdermöss mot kvällshimlens spegel. Men hela långa dagen har vi gått med doften av timjan och oregano upp till våra bara knän.
 
   Och nu då solen går ned skär natten sin kniv rakt igenom oss. Med hjälp av tornugglans dödsskri. Och ett mörkt stråk kaprifol….
    
Tofslärka   Rested lärk   Lesbos 23.5 2016

​        Lesbos nu. Sapfos hemort sex eller om det kanske var sjuhundra år före vår tideräkning. Och en av öarna där Aristoteles flera hundra år senare undervisade vid en filosofisk akademi. Längesedan nu. Men kanske ligger här ändå något av de gamla poeternas och filosofernas tänkande i öppen dager. Eller i alla fall möjligt att ana om än förborgat av årens gång.
 
   Blåsigt. Grått och regnskurar över de tolv miljoner olivträden som växer här. Fåglarna kurar denna söndag. Liksom mänskorna.
   En turistö numera nästan utan turister. När såväl vi besökare som allas vår solidaritet skulle behövas mer än någonsin.
  
    Inte syns flyktingarna till inte. Nu sedan EU bedrivit kohandel med våra mänskliga rättigheter. Frågan är om inte fåglarna också börjar skygga.
      Styltlöparna hukar i våtmarkens låga vegetation. En svarthuvad sparv sjunger ännu något mer vemodigt än brukligt.
                  Kornsparvar rasslar med sina nyckelknippor från varje buskage och telefontråd. Och silkeshägerns kritvita dräkt förvandlas på ett ögonblick. I nästa stund kan den lika gärna vara en vit plastpåse som slår i västanvinden. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.
   
   
 
   

​Hussvalan.  Och sålunda skriver Hasselgreen i Gotlands Fåglar. I den andra, öfversedda och tillökade upplagan från 1909 som jag har i min hand. ” Bygger s. b. utanpå husen ett bo af våt jord, ofta flera tillsammans. ”      ”.. deras mun är stor och vid och deras saliv slemmig, hvadan myggen lätt fastnar, när svalan, gapande, flyger genom en myggsvärm. Svalorna flyga, som kändt är, olika högt efter olika väderlek. ”
 
   Ja. Så vet vi det. Till en början i alla fall. Och här är hon. Tillsammans med släktingen ladusvala. I full färd med att bygga sitt bo. Hussvalans bo består av svalspott, sommarhimmel och lera. De två strukna teskedarna himmel gör att boet inte trillar ned från under taknocken där de murar sitt sommarviste.
 
   Beträffande åldersbestämning sommartid har Lars Svensson följande att framföra i sin ”Identification guide of european passerines ”  ;  ” Skull ossification generally useful, but Winkler (1979) reports that 4% of 2y/ad. Still have ” windows” in the skull roof. ”
 
Bra att veta. Typ.
 
I ” Statarna ” skriver Ivar-Lo Johansson följande
 
” Till de stora gårdarna kom svalorna någon gång i maj. Vi barn kände till en början nyfikenhet inför detta under. Likt nålar sköt svalorna genom luften, dragande efter sig luftens osynliga tråd.
   Ingen av oss visste säkert, varifrån svalorna kom. Ibland sade man att de var från Italien, där också makaronibusken växte med sin tropiskt ihåliga kärna. Någon berättade, att svalorna var från Egypten. Men särskilt svalorna var från Nilen. De kretsade över krokodilerna och flodhästarna, som levde kvar där tvåtusenåriga från Jesu Kristi tid.
   Det ena kunde vara lika rätt som det andra. Till de stora gårdarna kom svalorna i alla fall i maj – det var allt,  som hade betydelse. Svalbona hängde i rader på lagårdslängor och stall, kring den höga ladan på höjden, och de sirade takfallen på våra statarhus. Fåglarna streckade våra fönster med sin gråvita träck.
   De vuxna förlåt svalorna allt, som det tycktes bara för att de var svalor. Men vi barn blev till slut missnöjda med all denna fega dyrkan. Vi tröttnade på all denna undfallenhet. Vi ville sätta något av vår egen prägel på de heligförklarade svalornas liv. ”
 
Själv kan jag nog anmäla mig i kön hos de vuxna Ivar. Hoppas att du tar emot min anmälan med vederbörligt allvar. Jag förlåter svalorna allt de eventuellt har gjort. Inbrott hos korrumperade politiker, bombhot mot oskyldiga nazister, bränder där terroristernas stadsjeepar fattat eld i Raqqa och all annan kriminalitet.
 
       Att de stulit handväskan från jag vet inte hur många åldrade pensionärer på väg att handla sin hundmat att sedan värma i det rinnande vattnet som fortfarande finns kvar på enstaka äldreboenden. Förlåt mig. Å svalornas vägnar. Vi ville inget ont.
 
    Förlåt mina svalvänner. Förlåt. Jag väntar bara på att ni ska plocka ned resten av himlen. Och med ert dokumenterat slemmiga saliv förankra den här i närheten. Låt oss säga på Ravinstigen 3 i Visby. Det blir bra.
 
Tack!
 
 

​   Regnat har det idag. För att nu använda samma typ av ordföljd som den lilla gröna gestalten i Star Wars. Yoda. Helt utan liknelser i övrigt.
                 Nord 8 meter per sekund. ” Spridda skurar på Öland och Gotland. Götaland, Svealand och Norrland klart och soligt ”
 
   Jag hänger med de vitkindade gässen. Faludden igen. Här finns nog 100 000 individer som i ett Tokyo eller Kairo av bara gäss. Efter flera dagars nordlig vind börjar de konstra och bli oroliga. På väg! På väg!
   I gryningen kommer den ena flocken efter den andra flygande lågt lågt över vattnet för att inte behöva trotsa onödigt motstånd i motvinden. Siktet inställt på Novaja Zemblja. Ett namn utkastat från geografiböckerna men fullständigt obegripligt och avlägset.
 
   Där häckar de visst i klippor. I stora kolonier. Vakande över ishavets allt varmare vågor.
 
   De är små de här gässen. Men klipska. Få människor känner till att lejonparten av dem hyser en frihetligt socialistisk övertygelse. Politiskt vill säga. Blott enstaka tycks hysa mer trotskistiskt färgade ideal.  Men de har de flugit över näsan på Vladimir Iljitj Uljanov och kamrat Josef under alla år. Och Krusse förstås. Om nu någon enda levande varelse kan minnas hans frisyr och uppsyn.
 
   Numera över han vars namn börjar på tin och slutar på pu. Eller om det var tvärtom.
 
   Jag kan inte annat än beundra skådespelet. Hur denna transitmiljö med alla upptänkliga variationer förändras från minut till minut. Där lättade 3000 fåglar mot Finska viken. Där kom en annan kontingent söderifrån för en stunds vila.
 
   Ja. Det förbluffar mig att de under färden och vilan här resonerar så initierat om sådant som Anton Pannekoeks syn på parlamentarismen. Eller Rosa Luxemburgs bidrag till den revolutionära praktiken. Hur som helst. De är på väg. Och efter tre dygn nu med regn och motvind skvallrar väderlekstjänsten om att kvällen ska bjuda på kantring. Dramatisk sådan. Från nord till sydost. Svag men förlig vind.
 
   Det händer att jag tänker att fåglarna vet något om att orka vara internationella eftersom de knappast kan sägas ha något egentligt fosterland. Och mycket ofta får jag för mig att de skulle kunna vara mentorer för oss då frågan om frihet virvlar förbi i vinden. Men längre än just så törs jag inte följa min egen tankegång …

    Längst ut på Faludden – som är Gotlands tumme och pekar mot baltikum – växer ett rejält buskage av surkörsbär. Blommorna såhär års vackert vita på nästan bara kvistar. Första anhalten på fast mark för åtskilliga små fåglar som trotsat dagens måttliga men nordliga vind och nyckfulla regnskurar. Och landar här efter att ha passerat södra Östersjön.
 
   Mitt inne i buskagets mörker härskar en näktergal kaxigt och slår sina djupa kluckanden och drillar. Runt om i övrigt utgörs invånarna idag av i första hand lövsångare och sylviasångare. En trädgårdssångare babblar och babblar helt obekymrad om innehållet. Svarthättorna drar på sina flöjter och ärtsångare avfyrar sina maskingevär. Det råder full aktivitet i detta transitland där alla skall norrut men åt olika håll. Med skiftande destinationer. En och annan kanske bara in till närmaste talldunge men de flesta mer långväga. Somliga kommer flyga österut mot Finland. Långt långt bort tills vi inte kan se dem och ännu mycket längre.
 
   Idag har också härmsångare slutit sig till sällskapet. Hos ringmärkarna benämnda som ”gaphalsar” eftersom den lilla fågeln skränar som vore den betydligt större.
   Då jag var grabb hette härmsångare bastardnäktergal. Sen bytte den namn till gulsångare. Det första namnet för sin sköna sångs skull. Det andra på grund av dess gula undersida.
Och nu alltså härm. Ja. Därför att den härmar hej vilt.
 
   Näktergalen fortsätter att inneha första instrumentet bland körsbärssnären. Men bastardnäktergalen gör så gott den kan för att försvara sin plats. Och de andra kvittrar på i en enda jublande röra….