​
Vidare mot sydost här i Georgien. Där landskapet vecklar ut sig som en blandning av stäppartad jordbruksmark och kuperade torra grässlätter i mil efter mil. Avlägset åt alla håll svarta klippsiluetter som horisont. Dimman är stundtals tät och jag känner mig som en del av den oefterhärmliga ryska filmen Stalker som jag minns jag såg som betydligt yngre helt ensam i en liten biograf i Stockholm.
Postsovjetisk redan innan ordet fanns.
Det klarnar då och då. I jordbruksmarkerna är den vanligaste fågeln kalanderlärka. Inte en eller enstaka fåglar. Nej. Flock efter flock. Och alla innehåller de åtskilliga hundra fåglar. Här är deras övervintringsplatser och jag har hört att det också förbi Kaspiska havet i Azerbadjan går ett praktfullt sträck av kalanderlärkor till och från sina häckplatser i Ryssland och andra länder norrut och österut.
De är oroliga. Skygga. Flockarna slår sig ned i blott korta stunder innan de lättar igen. Kanske är de på väg att just börja sin resa mot sommarvistena. En och annan fågel stannar till och sjunger vilket i så fall kan passa. Och den här oroligheten tycker jag mig känna igen från flyttfåglar hemma på Gotland. Oron innan avfärd. Och så. En dag eller kanske natt drar de plötsligt iväg. Och kanhända är detta redan i morgon.
Deras svarta vingundersidor är så vackra och bildar en anslående koreografisk bild då de vänder i vinden. Kalanderlärka.
Våren håller på att rulla ut sin nymornade kropp här nere i söder. En och annan av åkrarna är redan grönaktig av ny och grön växlighet. Kornsparvarna sjunger för fullt och överallt. Rassel rassel som deras sång nu låter. Tofslärkor överallt. De sjunger också. Sådär vemodigt trestavigt som de brukar. Också sånglärkor i flockar. Våra vanliga vänner.
Örnvråkar. Spanska sparvar. Mindre skrikörn. Svepande över allt en slagfalk med tunga vingslag och siluetten en bumerang som aldrig kommer att återvända. 
Berghönor. Balkanspett. Berggransångare – en brun liten phylloscopus med chokladmössa, vitt ögonbrynsstreck och kraftiga svarta ben. Söt. Och lite annorlunda. I efternamn heter den lorenzii.
Den vanligaste rovfågeln är örnvråk. Men vi ser också en och annan kejsarörn. Och vi tittar på ett par av de konstgjorda plattformar som byggdes i fjor för att försöka trygga artens fortlevnad. Vid en av dem sitter ett par adulta fåglar. Och Dadji som varit med om att bygga blir överlycklig. Vilket jag kan förstå. Kejsarörnen är pressad här mellan jakt, olyckor med kraftledningar och framför allt gifter i jordbruket.
Vi hittar en kejsarörn som är på väg att falla i sömn i ett buskage nära vägen. 

Överallt fårhjordar. Oftast i mina ögon ganska stora. Kanske 200 djur. Med varje hjord en herde som vandrar bakom djuren med sin raka långa käpp. Men aldrig någon packning. Och jag undrar så hur de gör med såväl vatten som mat. Och kanske inte minst om de har någonting att sova på eftersom de sover med sina djur. Bäddar mellan varma fårkroppar härute många mil från närmaste bebyggelse.
De ser så lugna ut. Deras ansikten liknar lärft efter år av vandrande härute med himlen och djuren som sällskap. Till någon ser jag att en kvinna kommer och räcker över vad jag tror är ett matpaket. Alla herdar är män. En del är yngre och en och annan till häst. Men flertalet vandrar där helt själva medan jorden snurrar åt ett eller annat håll. Och jag undrar så vad som utspinner sig i deras tankevärld och vilka känslor de hyser.
Ett liv för mig så svårt att förstå. Men lätt att beundra. Kanske inte att eftertrakta. Men vad är det i botten av all vår sörja som säger att mitt eller ditt liv har ett större eller vackrare innehåll än den äldre mannen här med en käpp?
Jag blir i alla fall svaret skyldig men ser ändå detta som en bild av hur fattigt Georgien fortfarande är. Och jag skulle så gärna unna herden att ha en trygg och varm nattro.
Men nu ligger han därute under natthimlen för att hålla ihop djuren. Och skydda dem mot vargar.
Och själv är jag nu så tacksam över den georgiska sjukvården. Min rejäla jämtländska virusinfektion med feber och hosta har varit ihållande sedan resans start. I natt kunde jag inte sova då hostan var förfärlig och det började låta som en östeuropeisk symfonikorkester på varje utandning. Gnidande violiner. En puttrande dyster oboe. Fagott. Flera olika flöjter från bas till piccolo. I slutet av varje utandning en trött bastuba och sedan fortsatta ljusa altflöjter i flera sekunder ända upp i näsans och munhålans klanglåda. Astma.
Kanske Sjostakovitj. 
7:e symfonin där Leningrad belägras.
Så skönt då att möta en vänlig läkare som lyssnar empatiskt fast vi inte förstår varandra i ord, lyssnar på hjärta och lungor, kontrollerar min syremättnad och lite annat och över alla gränser av språk och kultur kan hjälpa mig. Och lugna. Hon konstaterar nöjt efter behandling att orkestern har packat ihop för något annat engagemang. Jag får tummen upp. Och är tacksam för att jag ändå hunnit lära mig att säga tack på hennes språk.
Det finns verkligen hopp för människan. Och kalanderlärkor är anslående vackra lite robusta och vackra fåglar. Som går i flock.

9 mars 2017 Sydöstra Georgien
 

         De låglänta delarna av Georgien är hemort för plastpåsen. Kort sagt deras förlovade land.
Men när jag påstår detta inför mina världsresenärer till vänner under bilfärden får jag andra förslag.

• Nej det är Kuwait!   
• Jag tror att det är Marocko.

 
   Och så går samtalet en stund utan att vi kan bestämma oss för i vilken ordning dessa länder ligger i den sorgliga listan.
    Här finns de i alla fall i mängder. Långt många fler än fåglarna. Och de är omöjliga att räkna de de stryker fram över vinodlingar och betesmarker. Eller vaggar av och an i hagtornsbuske.
 
   
    Nu stora och nya vägen till Baku. Den finns inte på min karta men det klingar exotiskt. Men ända dit ska vi ju inte resa. Vi ska stanna i Sighnaghi en god bit österut. Riktigt tung trafik på väg till och från Azerbadjan. Och jag undrar vad som transporteras men får inget svar.
    Själva vägen påminner om den till Lärbro. 148-an norrut på Gotland. Men den är i betydligt sämre skick.
 
           Vinrankor. Vinrankor. Nedgångna gårdar. Fler vinrankor. I träden mistlarnas stora hemlighetsfulla knyten. Och kläder på tork framför fallfärdiga hus. Det känns hjärtskärande med alla dessa ruckel. Hjälpligt reparerade med gamla skeva dörrar och brunrostiga bitar av korrugerad plåt.
     Steglitser både här och där. Du vet finkarna som ser ut som måltavlor om vi betraktar dem rakt framifrån. Benvitt i näbben som symboliserar mitt i prick. Rött och svart för nästa cirkel. Och vitt för nummer tre i tavlan.
En kejsarörn igen. Ad förstås. Ungfåglarna är i på den arabiska halvön. Vi är på väg mot slättlandet där de häckar. Annars gulsparvar och domherrar som hemma. Och miljön här påminner om Mästermyr en stilla gråmulen novemberdag.
    Fårhjordar. Herdarna till häst. Och överallt lösa kor. Enstaka stäppvråkar. Sådana som höstetid passerar söderut vid Svartahavskusten i hundratusental. Här alltså några som stannar över vintern.
 
    Det är uppenbarligen populärt med kamoflagekläder i Georgien. Byxor och jackor. Nu vet jag ju förstås inte vad motsvarigheten till Dressman heter på georgiska. Kanske detsamma. Men jag förmodar att det vi ser är resultatet av en gigantisk utförsäljning under senare år.
 
 
 
Sighnaghi Georgien 6 mars 2017

​         Genomgrått på morgonen. Men för ett hastigt ögonblick visar sig Kazbegis topp badande i sol högt däruppe. 5047 meter över havet. Men sen knyts molntäcket ihop igen. Som en säck. Vi ser bara bergens fötter. Anar vildmarken. Inte minst då en varg släntrar uppåt en snötäckt bergssida upp från byn. Makliga steg.
 
          Ja här är gott om vildmark. Tätt inpå knuten. Flera av fågelarterna vi ser börjar på alp. Alpjärnsparv. Alpkaja. Gul näbb. Ja. Och alpkråka. Röd. I dimman lyssnar vi till alpkajornas mjuka rullande läten då de försöker hålla ihop flocken. Men den kaukasiska snöhönan hittar vi inte. Hör den bara avlägset.
         Den gamla kejsarörnen borde vara på sydligare breddgrader men verkar inte bry sig. Hannarna av större rosenfink har en väldigt märklig färg i rött och nästan violett eller purpur. Som övermogna hallon. Det vita prickarna på bröstet ser ut som pärlemor.
 
Större rosenfink är en helt alpin fågel. Nu vintertid kommer de ned till här knappt 2000 m ö h men häckar gör de långt uppe på kala klippor intill glaciärerna på över 3000 meter.
 
         På byns huvudgata går en präst från östkyrkan. Fotsid svart dräkt förstås. Runt honom en samling lösa hundar i skiftande storlek. Här blir lerigt nu då solen kommer fram. Hotellet ligger i en lerpöl. Man renoverar så köket är inhyst i en kall barack ute på gården. Där står mormor och diskar i kylan.
 
Vi kör den tidigare bara militära vägen upp till ryska gränsen. Gåsgam. Tornfalk. Men ingen murkrypare tyvärr. Här är scenerierna hisnande. Spetsiga toppar. Avgrundsdjupa raviner. Kalt. Grått och brunt. Om min son fortfarande hade varit tolv år och med på denna resa. Ja. Då hade han fascinerat sagt att miljön är som i ett dataspel. Och bättre än så kan jag själv inte beskriva den.
 
       Övergivna hus. Märkliga betongbyggen som ruttnar. Rostiga järnkonstruktioner. Det är idag inte ens tjugo år sedan som det var krig mellan Ryssland och Georgien. I huvudsak inte just här men i delstaten intill. Syd-Ossetien.
 
Sol nu. Molnen lägger sig försiktigt tillrätta runt bergens magar. Kazbegi tittar fram. Det var i en grotta nära bergets topp som titanen Prometeus blev torterad sedan han lämnat tillbaka kunskapen om elden till människorna.
 
 
Kazbegi 6 mars 2017

​ 
     Kazbegi. Stepantsminda. Kaukasus. 1740 meter över havet. Och ruskväder nu då mörkret håller på att lägga sig. Allting sker tre timmar tidigare än i Sverige.
       På vägen hit strålande sol över de ännu högre passen. Sol. Gnistrande snö. Ja. På vägen har sten och snö rasat över vägen. Kilometerlånga köer av långtradare står stilla i väntan på bättre tider eller att tunneln till Ryssland skall öppnas.
 
       Den ryska gränsen ligger här bara 16 km bort mot norr. Dagestan tror jag visst att delrepubliken heter. Längs vägen har de lösa korna svårt att gå i den tunga snön. Så här går de i stället på den gropiga vägen. Som renarna därhemma.
 
       Och på vägen försöker jag memorera. Alpkaja gul näbb. Alpkråka röd näbb.
 
      Hinner innan mörkret se lite omkring. Molnen går lågt på knä i dalen. Ett par lammgamar glider ut och in som på lek i en molnbank. Buskagen av hagtorn är täta och taggiga. Det är bland dem som bergrödstjärtarna döljer sig.
     De far upp och ned. Exponerar sig för ett ögonblick i toppen av en buske. Försvinner sedan ned. Med det annars helt bruna och gula landskapet är de diamanter som blixtrar till. I bjärt kontrast till dimman och det torra gräset. Svart. Vitt. Och rött.
 
Ja. Nog hann jag se ännu några fåglar. Innan det kall regnet blev till snö. Och mörkret tilltog.
 
Och Guldenstädt kanske du undrar. Ja. Det är det engelska egennamnet på rödstjärten. En 1700-talsmänniska som föddes i Riga , utforskade Kaukasus efter dåtidens noggranna metoder och sedan bosatte sig i Ryssland där han dog.
 
 
Kazbegi Georgien 4 mars 2017
    

​ 
                             Det låter så sorgligt det jag skrev i mitt första utkast. Så jag måste rucka lite på verkligheten. Berätta mer i den mån jag nu kan. Förlupen på denna resa. Helt utanför fåglarna som än så länge hägrar därute och nu bidar vår tid.
 
Många upplevelser. I en enda osorterad röra. Intryck. Avtryck. Bjärta kontraster. Trafikens
uppjagade takt och tutanden. Chaufförernas vansinne.
 
     Goshas tystnad då han röker sina Philip Morris. Inte ens fyra Lari. Knappt tjugo spänn. Utan filter förstås. Och vår promenad nu i kvällningen mellan fruktförsäljarna på trottoaren och taxibilarna på andra sidan. En av huvudgatorna nu. Och det är han – Gosha – som berättar att man här renoverat hela stråket. Utvändigt. Så att det på pricken ska likna Champs Élyssé.
 
      Och ja. Det gör det nog. Och jag undrar om man hyrt in någon av Banksys underbetalda medarbetare under parollen
 
 ” – Guldspreja hela helvetet! Och gör det fort. ”
 
      Alltsammans ser ut som ett enda stort men avigt förlåt. Men här framgår inte tydligt till vem. Det blir en aning sorgkantat. Som en begravning utan gäster. Eller ett bröllop under tvång.
 
       Och kanske verkar det väldigt underligt om jag nu förklarar att jag tycker om den här halvfärdiga himlen förlåt staden. Och att jag känner mig som hemma här med skavankerna som kan påminna om mina egna. Eller dina.
 
        Och det ockrafärgade landet runtomkring. Fåren. Herdarna. Bergskanternas silhuetter. De ihoptejpade rutorna. Strömavbrotten och ostförsäljarens skratt då jag försöker mig på en förklarande scharad i mörkret.
 
       Som vanligt kommer allt till sist att handla om människorna. Jag visste på något sätt att jag skulle trivas här. I det öppet ofullkomliga. Bland de alldeles vanliga mänskorna. Som du. Och jag.
 
I morgon – fåglarna!
 
Tbilisi 3 mars 2017
 
         

​    Svarta havet lever idag inte upp till sitt färgade namn. Mjukt gråskimrande som det vilar i diset över Bosporens näs. Lastbåtar ute på redden är övergivna spökskepp och de turkiska kråkornas mörka silhuetter deras forna manskap.
 
        Under resan har jag suttit intill en irakisk trebarnsfar som försökt övertyga mig om att arabländerna aldrig kommer kunna bli demokratiska. Han är shiamuslim. Åtskilliga anhöriga har strukit med i kriget och han drömmer sig tillbaka till kungens tid i sitt hemland eller shahens i grannlandet Iran.
 
        Hemma i Sverige lagar han mobiltelefoner och undrar om vi har behov av en sådan butik på Gotland.
 
        Istanbul är så välordnat nu för tiden. Jag ser inga kåkstäder från luften. Fyrkantiga gräsmattor, vägbelysning, asfalt och höghus. Men en dramatisk historia kan hon berätta. Mångmiljonstaden. Konstantinopel. Östrom. Bysans.
 
        Väntar på fluget till Tbilisi. Som ligger fyra timmar före oss i tid vilket passande nog betyder en kort dag eftersom jag är trött och matt. I morgon ska vi bege oss mot Kazbegi. Mot ryska gränsen och den dal – Terek Valley – dit en hel rad av de gamla ryska litterära giganterna reste för att få inspiration. Puschkin. Gorkij. Tolstoj. Till och med Majakovskij.
 
        Det sägs att få platser på Guds gröna är så himlastormande. Vackra. Brutala. Övergivna. Som detta pass i Kaukasus.
 
   Och jag tänker att kanske skall jag resa dit igen i september. Kanske skulle där vara idealiskt att försöka fotografera rovfåglar på väg söderut från det stora landet i norr. Visserligen sträcker de allra flesta rovfåglarna intill svartahavskusten vid Batumi. Men där var svårt att komma nära fåglarna vid mitt besök häromåret. Långa avstånd. Dis och dimma eller dånande sol med åtföljande värmedaller.
   
        Jag kan tänka mig sitta en septembervecka uppklättrad med kameran i Kazbegi och invänta de små stäpphökarna då de kämpar sig upp genom passet. Ja. September blir nog bra för dem. Och för tofsbivråkarna. Oktober för örnarna.
 
    I reseguiden beskrivs stora delar av Georgien som ett utfattigt land med usla vägar. Nedlusat med kyrkor och andra historiska monument. Ingen annanstans i världen röker befolkningen i samma utsträckning som här. Sjukvårdssystemet korrupt. Trafiken livsfarlig. Inga säkerhetsbälten. Absolut ingen acceptans för trafikregler. Ett macholand.
 
     I verkligheten finns inte högerregeln. Det är istället dyrast bil som har företräde. Det är därför det tar oss så lång tid att komma genom Tbilisi med Gorkis fallfärdiga och högerstyrda japanska rishög. Ja. Vi kommer inte ens fram utan får parkera. Och gående sicksacka mellan de finare fordonen för att komma till mitt lilla hotell. ” Palace ”.
 
     Ju enklare desto viktigare att ha ett pampigt namn.
 
Flygplatsen här påminner mer om Frösön än om en huvudstads mångarmade terminalbyggnad.
 
    I tullen måste jag som vanligt förevisa mitt teleobjektiv. Försöka förklara. Visa min hemsida.
 
    Tbilisi ligger bara några hundra meter över havet. Omgivet av berg som i en gryta. Snö över höjderna. Annars ser hela landet ut att vara brunt eller grått i skiftande nyanser. Det är disigt men också dammigt av grus och sand.
    En akvarell av bara ockra och ockra. Med försiktiga grå stänk.
 
          Nu på mitt rum och skriver. Strömavbrott mitt i storstaden där enstaka byggnader tornar upp som moderna arkitektoniska monster. Medan resten är trasigt med flagnande rappning, trasiga fönster och mörker. Därinne syns emellertid allt som oftast en ensam glödlampa om jag tittar närmare in. Men inte just nu förstås. Utan elektricitet.
        Nu kom den tillbaka. Strömmen alltså. Men kan inte undgå att känna mig som en krigskorrespondent i ett sargat land där det mesta ser ut att bara lämnats därhän eller till sitt eget öde. Sovjetmaktens lämningar.
 
         De grå grå förortsområdena kring staden är bebyggda av långa höghusräckor och gör att Fisksätra känns som Bullerbyn.
 
        I min guidebok står att besökare under just Sovjettiden beskrivit landet som det minst sovjetiska bland alla ingående delstater. Nu ger det mest ett bortglömt intryck. Den äldre stadens smidda franska balkonger hänger på halv stång. Som en påminnelse kanske. Om gamla storhetstider.
 
       Det är ändå härifrån som Stalin kommer. Eller kamrat Josef som han kallades. I hans födelseort skall det finnas ett museum om ortens son men min granne på flyget gav ingenting för Ryssland numera. Däremot hade han mycket gott att säga om Malmö. Som han besökt på en turnering i egenskap av tränare för Georgiens MMA-lag.
 
 ” – Trevlig stad ! ”  ” – Modern och civiliserad. ”
 
 
Javisst. Men var är fåglarna?
 
 
 
 Tbilisi 3 mars 2017
 

​          Ja. Det är inte många fågelarter som lockar så mycket mer än andra. I alla fall inte fotografiskt. Blott en handfull av de europeiska. Förmodligen inte fler än att jag kan räkna dem på mina tio fumliga fingrar. Eller tår. 
Några av dem för deras exotiska framtoning. Blåkråka förstås. Sommargylling kamrat! Och härfågel - fågelvärldens indianhövding. 
Andra lockar med sin otillgänglighet eller kanske sällsynthet. Jaktfalk. Styrka och kraftfullhet. Snabbhet. Avlägsenhet och sårbarhet. En riktigt Jungiansk arketyp för släktet rovfåglar. 
Ugglorna förstås. Nattens ögon och öron. De alldeles tysta kamraterna som lever sitt eget liv bortom vanliga rullgardiner och omsorg. 
Fjällugglans citronvassa iris. Lappugglans maklighet som en förlängning av långskägg. Den sällsynta laven longissima som bara kan växa i orörd och urgammal skogsmark. Där granarna hukar över troll och fä som århundraden av ålderdomliga farbröder och mostrar.
Och så fjärilen i berget. Purpurrött. Eller är det blod? Svart. Vitt. I dess dräkt. Där den hoppar och kryper på lodräta klippstup flera tusen meter upp från de grönskande dalarna långt där nere. 
Svår att se. Hopplös att få möta på nära håll . 
Till råga på allt både ovanlig och skygg. 
Murkryparen förstås. Tichodroma muraria. Den enda arten i sitt släkte.
Som jag förgäves sökt efter i Pyrenéerna. Där det annars händer att de söker sig ned till högt belägna byars murar och kyrkor om vintrarna. På jakt efter spindlar och andra insekter som överlever kylan och vindarna där nere . 
I vintras sökte jag med Jaume efter arten i Spanien. Men sökandet var förgäves.
Inte finns det heller någon som lyckats erbjuda besök och sällskap till en häckplats. Det är helt enkelt alldeles för svårt. 
Otillgänglighet och skygghet ställer till. Men det sägs att arten om vintrarna går att finna i Kaukasus. Att den också där drar sig nedåt sänkorna då snön ockuperat bergskedjan. Och att det kanhända är lättare att komma nära fågeln där bland Europas allra högsta toppar . 
Elbrus. Med systrar och bröder. Där snömängden är som allra störst på kontinenten. Och Kazbek. Den numera tysta vulkanen där Prometheus hölls fjättrad så att en örn kunde leva på att äta och hacka på hans lever. 
Tills Herakles kom som befriare. Genom att skjuta den vackra fågeln med en pil.
Och det räcker mer än väl. För att jag ska finna det meningsfullt planera en resa dit om vintern. 
Alltså åter till Georgien. 
Visst kunde jag valt Ryssland eller Azerbadjan. Men att återvända till Tbilisi som utgångspunkt känns enklare. Jag vet hur det ser ut. 
Att ingenting är självklart . Att bilbälten är en saga. Och att en georgisk frukost med fördel kan innebära stekt lever och njure, pulverkaffe och vodka tillsammans med skitbilliga ryska cigaretter.
Utan filter.

Så nu planerar och drömmer jag. Och säger bara detta. 
Murkrypare. 
Kejsarörn 
Större rosenfink 
Och kaukasisk orre
För att nu inte nämna
Snöleoparden Eller är det den vanliga leoparden
Men de saknar ju vingar …
Östersund januari 2016  www.fagelnsblick.com