APRIL IGEN

Haubjärga bodar. Två ringtrastar flyger upp längs stenmuren. Ett par av de fåtaliga rödspovarna spelar på sitt kväkande manér inåt ön. De har nått sin slutgiltiga destination för våren. Ringtrastarna har å sin sida långt kvar. På väg, som de kanske är, mot Handöl. Du vet den lilla byn på kanten av fjällen i västra Jämtland. Där de har sitt sommarviste i den djupa ravinen innanför fabriken. Den som bröt och formade täljsten. Där kan vi senare i år lyssna till deras sorgklingande sång. Med ravinens branta väggar som förstärkare och klanglåda. På trastars vis men med färre och ödsligare toner. En sång som knappt hinner börja innan den slutar. Säkert finns något begrepp för detta inom klassisk musik. 
Rödbenorna tjattrar. Gravänderna knarrar som gamla trimmade mopeder. Solen värmer fortfarande över ryggen . FN:s säkerhetsråd sitter på den skånska landsbygden och diskuterar Syrien nu i dagarna. Jag spelar upp rödspov i motvinden men får naturligtvis inget svar. De har sitt eget liv. En enkelbeckasin släpper däremot taget högt uppe. Störtar sig ned med vibrerande stjärtpennor. Det lite kusliga ljudet följer efter som dånet från ett flygplan som släpar långt efter ljuset. Som en svans av bara ljud. Surrande dovt och mystiskt. 
Jag har hört att det i alla fall teoretiskt skulle gå att framkalla denna märkliga sång genom att fästa en av enkelbeckasinens yttre stjärtpennor i ett snöre. Och rotera hastigt ett visst antal varv per tidsenhet. Men inte tror jag att någon mänska lyckats. Och frågan är hur männen och fåtalet kvinnor på Österlen ska kunna närma sig varandra. 
Alltmedan splitterbomberna trasar sönder oss. Ja. Det måste finnas gränser, tänker jag, på hur illa vi förmår behandla varandra. Men historien sufflerar elakt att sådana saknas på lagret. 
Fortfarande värmer solen denna aprilkväll. Jag övernattar några meter från havet där jag känner mig trygg. 
Tänker på Kina. The Peoples Republic . Dit jag reser om en dryg vecka. Med visum och dollar i fickan. Dem jag ska möta har propsat på just Trumps valuta. Vilket ju känns märkligt och avigt. Kameragrejorna också förstås. Men just inget annat. Reser dit med de finska vännerna Minna och Markus för att fotografera västpalearktiska fågelarter som annars är svåra att hitta. Flera locustella. Annars helt omöjliga. Acrocephalusarter. Phylloscopus förstås. Som brunsångare, nordsångare med flera. Guldtrast borde inte vara omöjlig. Men målet framför allt annat är naturligtvis calliope. Rubinnäktergal. 
Fågeln vi alla drömde om att fånga en disig och ljum septembermorgon för många år sedan på Ottenby fågelstation. Och som fortfarande inte ertappats i Sverige. 
Österns illrött blinkande stjärna i bjärt kontrast till dagens så tragiskt brustna hjärta i den politiska världen. 
Haubjärga bodar Gotland 21 april 2018