ANDRA SKYGGA NÄKTERGALAR

Dröja lär det göra innan solen går upp. Eller förmår att värma. Tunt ljus och över havet i norr 
ligger ett rosafärgat dis som ett täcke över världen och tankarna. En härfågel ropar några gånger. Ihåligt ekande som vanligt. Eller som blåste den i en tomflaska. Tretakt som jag är van vid. Plötsligt fyra. Sedan tillbaka till ordningen. Po - po - po ...
Kinesiska bulbyler prövar sina röster lite raspigt och enahanda. Luften tycks fylld av natthägrar. 
Små flockar. Fyra fåglar. Åtta. Tolv i någon. Alltid jämna antal. Vinden mot kinderna ljum. Strömavbrott 
på morgonen. Och inget vatten. Fler natthägrar . Som lystrade de verkligen till sitt namn nu då 
den kinesiska natten knäpper upp sin skjorta. 
En blånäktergal skvätter iväg då jag kommer. Två sekunder av skinande koboltblått. Sen ingenting mer. Den ser ut som en flagga. Undersidan kritvit. Mot blänkande blå rygg. 
Men för vilket land. Nej. Det vet jag inte. Du får fråga någon femteklassare.
Nyanlända brunsångare smackar i buskarna. Salivfyllt. Små - pyttesmå fåglar - som egentligen inte har några kännetecken alls. Bruna förstås. Som gömmer sig väl 
och hörs mer än de syns. Väldigt svåra att fotografera. De sitter ju dessutom aldrig stilla.
Amurfalk. Chinese Pond Heron. Videsångare. Svart drongo. Och ikapp sjunger två sommargyllingar – Black-Naped Oriol – i tempelskogens allra högsta och minsta försommargrenar.
Ingenting är som vanligt. Inte heller språken. Finska. Och kinesiska. Och inget av dem förstår jag. Vilket märkligt nog är ganska behagligt. Som att leva i en obegriplig Muminvärld på andra sidan jordklotet. Men ändå känna mig som hemma. Och jag tänker att kring detta vill jag tänka mer. Vad är det som gör en människa. Att hon känner sig hemma. Eller borta. Inte är det i alla fall geografin. Eller det talade språket.
I ett hav av blå iris försöker jag närma mig en blånäktergal. Vilken privatdetektiv som helst förstår hur svårt ett motsvarande uppdrag kan vara. Som att söka efter Ville Vessla bakom en gardin. De spetsiga skorna. Ja. Du vet.
Men det är svalare idag. Lite mulet i kontrast till gårdagens stekheta sol med slagskuggor. 
Igår var det de bruna törnskatornas dag. Idag de små blånäktergalarnas. Otillgängliga i sina distinkta uniformer. 
Som småvuxna blåklädda posttjänstemän som kan försvinna på en femöring. En gammaldags. En sån där stor i koppar. 
Kina nu 10 maj 2018