5 februari 2016

Inte är det alldeles lätt att förstå. Att jag nu sitter i en källare i Ontario på andra sidan Atlanten. Tillsammans med vår lokala vän Marc och tre finländare. Minna, Jorma och Marcus. Konversationen löper, i den mån den gör detta dvs löper, i form av en blandad språklig kompott. Engelska, franska och finska. Ja. Och nog förstår vi varandra till sist. Med vårt helt gemensamma mål här i Kanada. Fjällugglor. 
Sen må frukost och annat vara lite som det vill. Liksom vädret. Klädda för minus trettio och tre meter snö är vi alla. Men nu har Kanada klätt sig i den mildaste vinterskruden i mannaminne. Plus och minus om vartannat. Ett tunt lager smutsig snö precis som hemma på Gotland. Men desto mer is. Och vatten. Och geggamoja som tycks vara min följeslagare i den här världen.
Inte hade det gjort mig något eller besvärat om det nu inte var så att den här geggan precis som vanligt, måste passeras. Helst i liggande eller åtminstone krypande ställning.
Inte båtar en extra ylletröja mot detta inte. Inte heller två lager av yllekalsonger. Vätan, geggamojan och kylan tränger sig ju lätt in med god aptit i alla fall. Och efterhand blåser det också upp. Svidande vind från ishavet. Fylld av hagel stora som tennisbollar.
Allting i livet är ju större på den här sidan Atlanten. Det må så vara hagel som förhoppningar.