3 april 2016

Om att försöka fotografera skärfläckor. Kunde jag vid det här laget skriva en tjock bok. Kapitel efter kapitel av svårigheter. Och misslyckanden. Spalt vid spalt om haverier där fotografen kommer hem blöt och frusen utan sin senaste mobiltelefon. Eller med ett kamerahus som fyllts av sand, vatten och lera. Kasseras svarar då efter ett par veckor reparatören.
Samtidigt ser jag hur vännerna Ola, Niklas och Jörgen efter ett par obekymrade timmar i soliga strandkanter kommer hem med den ena mer fullkomliga bilden efter den andra. Skärfläckor i med och motljus, i blå gryning eller rosa skymning. 
Och inte begriper jag hur de bär sig åt inte. Uppstoppade kanske. Eller tar de hjälp av den digitala tekniken sådär lite i överkant. Nä. De är minst lika noga som jag med att det ska vara äkta vara.
Tur? Nä. Inte det heller. I den här verksamheten spelar tillfälligheter och tur en ytterst blygsam roll. Det är vi alla klara över. I grund och botten är fågelfotograferande nästan bara kunskap och tålamod. Det senare har jag så att det blir över ibland. Det förra sviktar sannolikt.
Några problem med fläckorna är uppenbara. Först och främst är de lite skygga och nyckfulla. Såhär tidigt på våren i alla fall. Under häckning kan en komma nära men det är inte aktuellt eftersom vi inte vill störa. Under april far de runt under himlen i grafiska flockar mot de oftast blygrå molnen. Vädret är opålitligt. Igår fick jag inte en enda bild men väl bitande nordlig vind, regn och en stunds rejält hagel med isbitar stora som forna tiders spelkulor. Och så blev det punktering på luftmadrassen med åtföljande översvämning i gömslet. Som vanligt. Frestas jag att skriva.
Ett avgörande problem med fläckorna är att de vill lufsa runt i ganska högt vatten. Typ tio-tjugo centimeter. Då kommer deras fantastiska bakvända näbbar nämligen bäst till sin rätt. Men vatten kan utgöra en svårighet för mig som fotograf. Vatten är blött. Och såhär års fortfarande kallt. 
Även om jag personligen uppskattar just vatten högt. Gott att dricka med lite citron som smakgivare. Utmärkt att simma i på Solbergahallen bland de andra tjockisarna. Så skönt att sjunka ned i då det är hett i badkaret efter en natt ute i gömslet.
Men min fotografiska utrustning har svårt med vatten. Objektiven klarar nog ett dopp helt hastigt men kamerahuset gör det bevisligen inte. Kasseras är då det lakoniska beskedet från verkstaden. Med vändande post om det vill sig riktigt illa. 
Fotografer må själva ha skiftande inställning till vatten men det blir obekvämt då det tränger in bland kläder och i sovsäcken. Brödet i matsäcken blir mjukt och flyter till sist runt i botten på gömslet vid sidan av korvar och ostbitar som överlever mindre förändrade. 
Kaffetermosen flyter tack och lov. Ja. Hur skulle detta annars gå. Just nu hör jag en flock fläckor snurra här ute men den enda fågel som parkerat på fotoavstånd
är en jävla storspov. Det är inte dem jag är ute efter. Jag lovar. Det är säkert minst hundra skärfläckor i närheten men de tänker väl som vanligt reta mig till vansinne.
Någonstans tror jag de känner mig efter alla mina besök. De vet att de är min s k målart och att jag aldrig kan se mig mätt på deras fåniga men ack så vackra rörelser.
Nu kom det också en jävla havsörn. 

Godnatt jord!