30 april 2016

Kryper ihop i olivlundens daggdränkta gräs. Det är riktigt blött och jag borde varit annorlunda klädd. Träden fulla av hemligheter, gamla och knöliga. Fåren som vanligt på väg ut till betet, Kling-klong. Kling-Klong. Allting är stilla och en tupp gol i fjärran. Det här skulle kunna vara på Oljeberget. Vad nu det skulle innebära.
En ringduva tar hand om orkesterns basgång. Som alt tjänstgör sommargyllingen med sin djupa visslings få men effektiva variationer. Kolio Ko Koulio kanske. Så flöjten är inte svarvad i körsbärsträ. Inte i något annat träslag heller för all del.
En skata hackar rytmen och jag väntar på en härfågel. Indianhövdingen som bosatt sig i den ihåliga och skruvade roten av ett olivträd.
Ständigt denna Vessla förlåt väntan. Och dessa evinnerliga persikomättade soluppgångar.
Något måste ändå ske med en människa som väntar frivilligt. Jag vet inte vad men tror att det kan vara något gott. Kanske rent av viktigt. Som en medicin hoprörd av honung och kärlek. Två kapslar tre gånger dagligen.
Det finns en uppsjö av fotografier på härfågel av modell hardcore. Jag har sådana själv. Med skärpa på näsborrarna och uppfälld kam. Världen behöver nog inte fler. Därför vill jag försöka placera in henne i sin miljö istället. Försöka i all fall. Och jag väljer att skriva henne som Erik Rosenberg gjorde. Det låter så vackert.
Opp-opp-opp 
Opp-opp-opp
Äsch. Nu blev det visst hardcore i alla fall