29 april 2016

I natt går jag ut med Antonio. Vi vandrar raskt över de gräshöljda kullarna. Månen är kanske halv. Nattens dofter är tunga av kryddor som mitt väderkorn inte kan namnge eller skilja ut. Kanske är det rosmarin som dominerar. Eller salvia. Hur som helst får jag associationer av medelhav. 
Gräset vått av dagg. Långt borta skär en bil upp nattens tystnad. Inne i en liten dunge av korkekar sitter hornugglans ungar och tigger med sitt jamande. De svartvingade gladorna kommer redan innan det ljusnat. En av dem har en råtta i klorna.
Tiden och vädret växlar. Blåsigt. Grått. Mitt sällskap utgörs mest av skator och ringduvor. De är inte särskilt pratsamma idag. En vuxen hornuggla glider med sina eldögon över vetefältet innan den tar skydd långt inne i hägnet av en ek.
Sen sker just ingenting. Och ingenting. Gladorna tar många timmars siesta.
Sent om eftermiddagen kommer en av fåglarna tillbaka. Putsar och plockar fjäderdräkten. Sträcker varje vingpenna och skakar sin dunklädsel. Sedan ny siesta.
Timmarna går. Strax innan solnedgången överlämnar hannen till honan en stor brunråtta som hon sätter i sig utan omsvep. Dagens tredje eller kanske fjärde. Samtidigt börjar hornugglans ungar tigga nu då de inser att mörkret rullar in igen. Och att det börjar bli deras tid på jorden. 
På vägen tillbaka i denna nya iberiska natt slår tre olika vaktlar i gräset. Och intill stigen kramar en vassångare ohjälpligt sin enda rullande ton.