26 april 2016

I korkekarnas sköte. Nattens röster möter nu dagens. Så länge mörkret har överhand visslar fortfarande dvärguvarna obekymrat.
De fladdrar mellan träden mot himlen som stora nattflyn. Suddiga för mitt öga. Sätter sig så tillrätta i någon 
grenklyka då dagen rullar ut sin ljudmatta. En röst efter en annan tar vid. Gök. Härfågel. Sydnäktergal. Och 
de andra kompisarna. 
Först då solen värmt korkekarnas kronor prövar sommargyllingen sina djupa visslingar. Döljer 
sig själv i sin postgula fjäderdräkt djupt inne bland löven. Om det nu finns kvar ett sådant ord förstås. Som 
postgul. Mina barn kommer inte att förstå mig.  
Bland gräs och ekar tjattrar små grupper av blåskator men det 
finns också annat som försvunnit. Utöver postgult alltså.
Som vitryggig hackspett från Västerbotten. Som Korsnäsgården,
blykowa 
och Gotlands ornitologiska förenings telefonsvarare. 
Nu gör jag sällskap med den svarta tjuren i hagen här. Sova under korkek. Och vaggas av härfåglars  
poppande. 
För övrigt skulle den unge mannen som skjutsade mig hit kunna bli taxichaufför i Tbilisi. Han ska bara lära 
sig att kedjeröka ryska utan filter. Och montera bort säkerhetsbältena förstås