På väg norrut

           ​Nu i natt kommer himlen glidande i knähöjd. Fuktiga molnbankar drar i full fart in över Nipfjället. Jag känner mig som gick jag i en blöt och kall disktrasa.
     
           Att vara inne i de blygrå låga molnen är som att vara i ett annat och betydligt fuktigare land. Kanske drygt tio meter per sekund. Och det är sommar i Norden.
 
    Här är jag för fjällpiparna. Vilket är en släkting med långa ben. Till mina fläckor därhemma. De här näpna fåglarna är kalfjällets vadare.
 
      Från början i natt kommer vi inte alls överens. Vi känner inte varandra. Piparna flyr och skyggar. För dem finns alltid en lavklädd sten eller en sänka med kråkris att dölja sig i.
                Själv är jag som ett stort utropstecken på den kala heden. Att bli ett med marken tar tid. Men eftersom timmarna går växer lavar, ris och klockljung också över en människa här på fjället.
 
    Så nu då natten börjat förhandla med dagen om ljuset och mörkret är vi någorlunda vänner. Och jag får ligga här på mage och beundra dem.

​Fjällpipare   Dotterel