Det bor en näktergal i Norderhamn. Längs klinten mellan Millsnabb och Hässelby läde. Den fyller upp nattens alla fingrar i vanten med sin disparata sång. Tjock tjock tirre tirre thiii. 
Etcetera. 
Tio minuter i fyra får den sällskap av en koltrast. Mjukt. Och balanserat som koltrastar uttrycker sig. Sen somnar jag om tills ådorna bestämt att gryningens syjunta äger rum precis utanför mitt öppna fönster. Skrockanden. Och kluckanden kring allehanda. Ungarna naturligtvis. Dem som havstrutarna tog. Och äggen. 
Ja. Alldeles nära. Och även om de är mina vänner blir natten upphackad som en eller annan sallad där sömn inte är en naturlig ingrediens. 
Senare hos alkorna. I sydväst utgörs majoriteten av tordmular. Som badankor av plast guppande nedanför klippan . Svarta kamrat! På ryggen där sillgrisslorna är chokladbruna. Och med grövre så mycket lustigare svarta näbbar dekorerade med fartränder. 
Mina favoriter härute. Och närmaste bekanta. Vars uråldriga röster ekar mellan berg och hav som gamla gistna ekdörrar i någon sedan århundraden övergiven herrgård. Aaarrrrppp. Åååaarrrk. Så långsamt och kraftfullt. Som sista ordet i en lång och vindlande diskussion. 
I Hiens askar - du vet där under Spangars och Fyrens välsignelse - hänger högst upp en mindre flugsnappare upp sin milda och sköra sångstump i trädens kronor. Bedjande och mjukt. Kanhända en blandning av lövsångarens vemod och en svartvit flugsnappares taktfasta humör. Trots detta omisskännligt. Och påminnande också om trädkryparens försynta toner tidigare om våren. 
Lundsångare. Ja. Två sjungande hanar. Lite mer ettriga. Hastigt ihopslängda strofer som de båda kastar ur sig i gryningen. En riktigt sydostlig fågelart. Av lövsångarsläktet. Och därmed liten och grönaktig som sina släktingar. Även denna naturligtvis omöjlig att förväxla gentemot de andra med ett kort ljust vingband längs de större vingtäckarna. 
Kanske älskar jag den här ön. Kanske inte. Kanhända har jag varit här alltför mycket då allting regnat sönder. Inklusive en och annan dröm.


​Stora Karlsö 2 juni 2018

I nattskärrornas kyrka. Där salen breder ut sig. Sakral hällmark. Låga tallar. Knotiga. Och somliga silverådriga som förfäder.
Sol och måne byter skift. Den förra sjunker ned i havet som ett glödande klot i väst. Den senare glider upp med sitt spökansikte över skogen i öster. I natt full. Med tydliga sjöar och kratrar över försommarens helt lugna andhämtning.
Stiltje i natt. Snart är maj månad slut för att omärkligt övergå i juni. Den ena månaden glider in och ur den andra. Följsamt just i år. Det gamla vanliga rostiga blixtlåset mellan vår och sommar uteblir. Skiftningen blir därmed sömlös i denna stilla och stekande dagliga värme.
Trädlärkor över hällmarken. Nattens lärkor med sina korta stjärtar där det längst ut finns en diskret men så vacker vit teckning. Nog så svår att se i fält. Men den finns där som en hemlighet bland andra nu i början av natten.
En nattskärra börjar småningom spinna långt borta. Jag hör den inte med mina öron. Nej. Jag hör den bara med kroppen. Ett dovt avlägset surrande. Den tystnar en stund. Den kommer närmare. Fler nattskärror stämmer in från olika håll. En två tre. Kanske. Sedan ytterligare några. Ett par hanar gör varsin flaxig tur i luften. Klatschar med vingarna. Demonstrerar sina bjärt vita ja i natten nästan lysande teckningar på vingar och stjärt.
Inte så hemlighetsfullt som nattens små lärkor. Inte alls. Och en hona står alldeles mörk och brun och slår i luften som en jättelik nattfjäril.
Jag kan gå in i salarna. Kyrksalarna. Med backtimjan och talldoft i näsan. Här kan jag vandra natten igenom med myggorna. Och fåglarna. Här kan jag gå ett helt liv eller längre än så. Med deras rullande sång, upp och ned i volym och klang. Nattens lekar. Med en hel orkester i bakgrunden.


​29 maj 2018

Gotland igen. Hemma. Ejdrarna ligger som ett radband i det annars helt tystlåtna havet. Eftersom det är alldeles stilla. Stumt. Som den klassiska spegeln Narcissus använde för att älska sin egen skepnad. Oh-hå Oh-hå. Från gudingarna därute. Och ibland lite skrockande från ådrorna tillbaka. Än så länge bara maj månad men vattnet är välkomnande. Redan. Svalkande men skönt. Jag kan ligga i som en gråsäl med magen uppåt och göra ejdrarna sällskap. 
Strandskator förstås. Med små långbenta grå tussar till ungar. Far runt bland stenarna. Alla de oslipade och slipade här längs nordvästkusten. Småningom också en ensam knölsvan. Långsamt fram. Mer som pansarkryssaren Potchempkin än en fågel i siluett. 
I norr klinten innan Lickershamn. Som en stornäst tallbevuxen gestalt vett mot fastlandet. Lite hotfull och vänlig på en och samma gång. 
Jag har lärt mig att sjunga med sälarna. Det där arkaiska ropandet. Den gnälliga mjuka sången som passar så väl in som ackompanjemang till ejdrarnas mjuka toner. Havets samtal. Då allt annat är tyst. Vi kan efterhand samtala ganska bra. De är naturligtvis lika upprörda som jag är. Ifråga om plaster i haven och skogsbrukets skövlande. Men idag. Vilket kanske låter märkligt. Idag mest upprörda över rasisternas höga siffror i Sifomätningen. Och klimatförändringarna förstås. 
Och inte får de rösta. Inte ens i kommunalvalet. Trots att valballonger och kavajnålar flytet runt i deras hemmavatten. 
En kan möjligen hoppas på att de förmår att organisera sig. Gråsälpartiet - för alla varelsers lika värde!! 
Sälar i alla länder - förena er!
Tycker jag hör uppmuntrande rop från alla andra häromkring. Silvertärnor. Ejdrarna förstås. Två sädesärlor som knixar på stranden. Och en slö havsörn som ser loj och mätt ut nu i kvällen.


​Gotland 23 maj 2018

Stilla igen. Aningen disigt men så fort solen segar sig upp blir det varmt igen. Ja. Mycket varmt. Men i natt har fåglarna nått vår ö. Nordsångare sjunger från tre olika håll. Sin raspiga återkommande ramsa på bara två toner. Sommargyllingars djupa visslingar. Natthägrars bräkanden.
Elva kinesiska sommargyllingar flyger i en flock mot norr. Gnistrar i solen. Och visst är det något eljest med färgen gult. I den meningen förstår jag våra asiatiska vänner. Och strax därpå. En-två-tre-fyra-fem-sex fåglar i nästa flock.
Och i toppen av buskarna. Överallt. Bruna törnskator. Ja. Hundratals och vart jag går. Det 
är äntligen deras dag. Vår avresedag. 
Pekka säger, att det är som vanligt, alltid mest fåglar då man lämnar. Om det så är en tid vid en fågelstation. Eller en Kinaresa.
Å andra sidan, medger han, att det är fint vi får se hur det verkligen kan vara här. Ett myller. Med främmande musikalitet i varje buske. Hemlighetsfull och lockande. Men fågelröster jag aldrig hört emellan dem jag så väl känner igen.
I buskridån vid golfbanan sitter en hane gyllensparv högst upp. Hittills har jag bara sett honfärgade fåglar. Och vackra. Men inte anslående som denna. Paletten innehåller svart, kastanjebrunt, illande gult. Nu alltså utrotningshotade färger. Och i den uppåtgående solen är den väl så vacker som vilken rubinnäktergal som helst.
Men nästa gång.


​Bodhi Island Kina 19 maj 2018

Inte är klockan just mer än sex på morgonen. Men det är redan hett. Svetten rinner. En svartbrynad rörsångare sjunger. Och det gör den mer lekfullt, mer varierat, än rörsångarna därhemma. Med kvitter och fart. Men annars i samma raspiga tonläge. Och lika dold i fjorårsvassen.
Fågelskådning. Eller i ännu mycket högre grad fågelfotografering innebär en oändlighet av väntan. Oceaner av att ingenting sker. Ibland mer som ett tillstånd än en aktivitet. Just nu t ex väntan på att en tjackande brunsångare i busken här framför skall visa upp sig. Ja. 
Så till den grad att själva fotograferandet efterhand försvinner vid horisonten. Din egen. Och havets. Om det så är Östersjöns eller, som nu, detta Gulas. Och där någonstans vet jag inte längre om jag bedriver naturstudier längre. Eller om jag snarare är på väg kliva in i min egen taoistiska tuschlavering. Längs den lilla stigen. Ja. Du vet. Och vika av bakom körsbärsträdet. I min fotsida grå munkdrapering.
Bleke nu. Ett skönt eller vackert eller kanske ännu hellre talande ord. Bleke. Säger jag högt för mig själv här i nordöstra Kina. Men skatorna bara skrattar åt mig och mina försök. Påstår att jag är en föråldrad romantiker. Att sådana som jag borde stoppas upp och hållas på museum. Ok. Säger jag. Vi kanske får sitta där på varsin gren ni skator och jag. Tråka ut besökande högstadieklasser på löpande band. Efterhand dofta malmedel. Vänta på undergången tillsammans.
Men. Ja. De är sköna de här vännerna. De svartvita långstjärtade och kraxande skatorna. Som finns nästan överallt. Och som har ett slags mild och galen humor som jag älskar. De är t ex i likhet med mig själv väldigt förtjusta i Erik Beckman. Han den konkrete poeten i Prästmon. Som är en av mina ledsagare i livet.
Så vi har mycket gemensamt. 
Massor att prata om. Denna väldigt varma kinesiska morgon.
Skatorna. Och jag.


​18 maj 2018 fortfarande Kina

Bättre idag. Visserligen frisk byig vind på morgonen men efter lunch lugnare. Och nu mot natten vindstilla. Varmt och fuktigt. Och betydligt mer varierat fågelliv. 
Träsksångare. Lanceolated Warbler. Som en liten gråbrun mus i gräset. En fågel i familjen Locustella där annars gräshoppsångare är mest bekant. Och flodsångare. Välkamoflerade fåglar som oftare hörs än syns. Och som ofta har enahanda insektslika sångarter. Som de föredrar att presentera nattetid.
Striated Heron. En liten mörk askgrå häger. Gyllingar och flera nordsångare. Fyra gyllensparvar vid golfbanan. En fågelart vars tidigare stora bestånd och förekomst ända till Finland har kraschat fullständigt. Och till stor del säkerligen på grund av att man i Kina fångar dem för att äta. Vilket numera skall vara förbjudet.
Det lär nämligen vara något särskilt med färgen gul här. Så vid speciella festligheter har man ätit många miljoner av dessa vackra fåglar. Med följden att det nu bara finns enstaka kvar. En fågelvärldens spillra.
Grey Nightjar. En ganska stor, långvingad och mörk nattskärra som flyger precis sådär vingligt som vår egen gör. Det ser alltid lika farligt ut. 
Två tjocknäbbade sångare sitter i en grön och tät häck och sjunger i kapp. Ibland tittar någon upp ur grönskan men försvinner sedan lika snabbt igen. Ganska stora fåglar. Intetsägande som få. Som våra trastsångare. Men så tillhör de också samma sångarfamilj. Acrocephalus.
Här finns också nu en mindre Acrocephalus. I storlek som vår rörsångare. Och med samma beteende såtillvida att den är vassarnas röst. Svartbrynad rörsångare. Så med det namnet förstår var och en att den har ett sportigare utseende än den i fråga om utseende helt opersonliga vanliga europeiska släktingen. 
Forsärla. Sumpvipor. Men bara tre stycken på väg norrut. Åtminstone minst tjugo större piplärkor av och an på golfbanan. Som för deras smak passar utmärkt då den inte alls är kortklippt utan lite lagom otuktad. Vilket passar dem väl. På Gotland brukar vi upptäcka dem då och då om senhöstarna. Och oftast i lite högvuxet gräs. Alltså precis som här.
Kina 17 maj 2018

Mitten av maj nu passerad. Det råder dimma på Bodhi Island. Buddas ö här vid Kinas kust mot Gula havet. Fågellivet är nu på sparlåga. Vinden obefintlig. Ja. Inte en fläkt från öst. Eller syd som i går. De små tättingarna vi väntar på behöver inte mellanlanda här. De flyger istället rakt över och vidare upp mot taigans buskage och skogar. Många många mil norrut.
Här råder annars ett slags cirkus för fåglar inom lövsångarsläktet. Där vi hemma i Skandinavien bara har ett fåtal kan Kina stoltsera med en hel rad. Varav flertalet häckar i just Sibirien. 
Det intressanta med dessa fåglar hänger i hög grad samman med att de alla är små, bruna, kanske grågröna eller grönaktiga, att de aldrig sitter stilla, ja, att de kort sagt ser likadana ut. 
I stort sett allesammans. Skillnaderna baserar sig dels på tonen av grönt över vingen, graden av gult eller vitt i ögonbrynsstrecket framför ögat respektive bakom ögat. Ibland på ljusare eller något mörkare ben.
Och lätena. Med sångstrofer som inte är orimliga att skilja åt men lockläten som på flytt kan ligga nog så nära varandra.
Det finns människor som viger sina liv åt dessa små och nästan oskiljaktliga fåglar. Och jag tror mig ibland om att förstå dem. Nej. Inte behöver en bry sig om att Trumps ambassad flyttar skylten från Tel Aviv till Jerusalem. 
Då det kanske finns en skillnad i fråga om vitheten hos ögonbrynstrecket framför ögat hos Raddes respektive Dusky Warbler. Videsångare och brunsångare alltså. För läsare som eventuellt inte förstår finska.
I Skandinavien kan vi glädja oss åt kanske fem regelbundet häckande fågelarter från detta lövsångarsläkte som på latin stavas Phylloscopus. Vi har lövsångare, grönsångare och gransångare. Och sällsynt sommartid lundsångare och nordsångare. Den ena i sydost. Hemma på Gotland. Den andra allra längst upp i norr. Och i övrigt endast sibiriska tillfälligheter.
Här i Kina dök de första nordsångarna upp under gårdagen. En fågel sjöng härintill med sitt gnisslande. Som försökte någon med en rostig cigarettändare få eld på en Gauloise här i österns land. 
Flera idag. De har ju tiden på sig. Anländer kanske allra sist till häckplatserna av alla Skandinaviska fåglar. I mitten av eller till och med i slutet av juni. Vilket i sin tur innebär att de förmodligen inte tillbringar just mer än åtta veckor hos oss. I våra allra nordligast belägna fjällbjörkar. Men först via Kinas kust. Flyger hitåt tillbaka redan i augusti.
Men kanske i morgon. Du vet. Hoppet. Det sista som lämnar fartyget. Och människan. Tillsammans med råttorna.
Kina 16 maj 2018

Knappt en enda fågel här idag. Visst. Någon brun törnskata. Taigaflugsnappare. Dusky
Warbler som alltid. Men annars så tomt. Olli och Markus rapporterar detsamma från sina respektive gömslen. Så jag tänker att jag kan väl idag ägna lite tid åt att försöka skriva något om Kina. Om denna resa. Om vännerna. Såväl de finska som kinesiska.
Men jag vet inte varför det är så svårt. Som att det är så mycket lättare berätta om en mindre tur. Du vet. Närsholmen eller Faludden. Där jag brukar vara i vanliga fall. Och känner som min egen ficka.
Kanske att omfattningen av upplevelser som denna resa gör den så mycket svårare att omfamna och att beskriva. Oavsett alla likheter. Alltså. Jag stiger upp med solen. Dricker morgonkaffe med Hannu och de andra 04.15. Sen skiljs vi åt. Några av oss ses igen för frukost. Andra är upptagna. Sitter i gömsle och väntar på en hanne av sibirisk trast.
Sen väntar förmiddagens försök. Kanske har det anlänt några nya fåglar vid golfbanan. Där runt dammen med dess buskridåer. Eller i Tempelskogens dunkel.
Allt innebär väntan och tålamod. I detta ändamål finns tydligen inga genvägar. Vi reste hit med ett ganska välformulerat uppdrag. Som det heter nuförtiden i företag och kommunala byråkratier. Där ett problem inte längre får beskrivas som ett problem. Nej. Det heter utmaning.
Här, i gruppen av fågelfotografer, benämner vi fortfarande problem som problem. Vi försöker beskriva saker och ting vid deras rätta namn.
Nåjo. Vi vill försöka fotografera västpalearktiska fåglar som annars kan vara väldigt svåra att komma nära. Tättingar i första hand. Som tillbringar vintern långt nere i sydostasien men häckar i Rysslands taigaområde. Arter som kan vara nog så svåra att få se, och inte minst fotografera, på avlägsna häckplatser. Och kanske kan vara mer tillgängliga här på sin resa norrut. 
Dessutom nu i sommardräkt. Rubinnäktergalarna med rubinröd strupe. Vadarna iklädda sina mest bedårande färger. Som att rödhalsad snäppa verkligen kan visa upp en röd nacke. Vilket de inte gör under vintern ännu längre söderut.
Ja. Detta är väl vår tanke. Sen innebär en lång resa naturligtvis alltid en del annat pyssel. Typ strömavbrott och stopp i toaletterna. Men sånt kan ju hända var som helst. 
Jag får väl säga som eller hänvisa till Hannu igen. Den vandrande fågelboken som varit här mer än femtio gånger. I hate China. And I love China. Och efter ett par veckor här tror jag mig om att förstå honom en smula.
Kina 15.5 2018

Dröja lär det göra innan solen går upp. Eller förmår att värma. Tunt ljus och över havet i norr 
ligger ett rosafärgat dis som ett täcke över världen och tankarna. En härfågel ropar några gånger. Ihåligt ekande som vanligt. Eller som blåste den i en tomflaska. Tretakt som jag är van vid. Plötsligt fyra. Sedan tillbaka till ordningen. Po - po - po ...
Kinesiska bulbyler prövar sina röster lite raspigt och enahanda. Luften tycks fylld av natthägrar. 
Små flockar. Fyra fåglar. Åtta. Tolv i någon. Alltid jämna antal. Vinden mot kinderna ljum. Strömavbrott 
på morgonen. Och inget vatten. Fler natthägrar . Som lystrade de verkligen till sitt namn nu då 
den kinesiska natten knäpper upp sin skjorta. 
En blånäktergal skvätter iväg då jag kommer. Två sekunder av skinande koboltblått. Sen ingenting mer. Den ser ut som en flagga. Undersidan kritvit. Mot blänkande blå rygg. 
Men för vilket land. Nej. Det vet jag inte. Du får fråga någon femteklassare.
Nyanlända brunsångare smackar i buskarna. Salivfyllt. Små - pyttesmå fåglar - som egentligen inte har några kännetecken alls. Bruna förstås. Som gömmer sig väl 
och hörs mer än de syns. Väldigt svåra att fotografera. De sitter ju dessutom aldrig stilla.
Amurfalk. Chinese Pond Heron. Videsångare. Svart drongo. Och ikapp sjunger två sommargyllingar – Black-Naped Oriol – i tempelskogens allra högsta och minsta försommargrenar.
Ingenting är som vanligt. Inte heller språken. Finska. Och kinesiska. Och inget av dem förstår jag. Vilket märkligt nog är ganska behagligt. Som att leva i en obegriplig Muminvärld på andra sidan jordklotet. Men ändå känna mig som hemma. Och jag tänker att kring detta vill jag tänka mer. Vad är det som gör en människa. Att hon känner sig hemma. Eller borta. Inte är det i alla fall geografin. Eller det talade språket.
I ett hav av blå iris försöker jag närma mig en blånäktergal. Vilken privatdetektiv som helst förstår hur svårt ett motsvarande uppdrag kan vara. Som att söka efter Ville Vessla bakom en gardin. De spetsiga skorna. Ja. Du vet.
Men det är svalare idag. Lite mulet i kontrast till gårdagens stekheta sol med slagskuggor. 
Igår var det de bruna törnskatornas dag. Idag de små blånäktergalarnas. Otillgängliga i sina distinkta uniformer. 
Som småvuxna blåklädda posttjänstemän som kan försvinna på en femöring. En gammaldags. En sån där stor i koppar. 
Kina nu 10 maj 2018

Stiltjen är fullständig. Ett löv skulle inte ens vingla i sin bana mot marken. Långt borta sjunger någon entonigt under den klara månen. Trots att natten inte dragit upp sina kjolar. I min fantasi blir hen ett varsel från österns visdom. 
Annars fasaner som stampar takten i denna morgons vals. På avstånd tuppar som gol. En påfågel ropar. Och vid dammen lyfter en natthäger med sin svarta överrock. 
Fisktärnor. Skator som tjattrar om världsläget. På lite avstånd låter det som om de inte är helt överens i frågan om ordförande Mao är död. Eller inte. Allt är sig i någon mening likt men alldeles annorlunda. Ett tempel i skogen. 
En grå häger. Lika sjavig som hemma. Fyra silkeshägrar. Nätta och lekfulla. Som klippdockor från Bosjojbaletten. Allt medan dimman stiger från tempeldammen. Bulbyler. Sjungande brunsångare. Och en vanlig pilfink med sin typiska kindfläck. En storspovs rullande mjuka tunga. Och fler av de små vita hägrarna. 
Gonggongen från templet är dov. Slår att klockan är sex. Att solen stigit upp. Jag går här i flera timmar. Efterhand är det riktigt varmt. Och inte en människa i sikte. 
In mot fastlandet en dov kuliss av skyskrapor i vardande och kranarmar mot himlen. Det sägs att en kejsare under Tangdynastin blev fast i ett bakhåll med sina trupper just här. I sista minuten samlades då tusentals krabbor för att bilda en bro hit ut till ön. Så kejsaren kunde torrskodd fly med både man och hästar. Men inte vet jag om det är alldeles sant. 
Kina 6 maj 2018